våga älska.
Nu kommer det igen, mitt älskade uttryck. "Var inte rädd", och var heller inte rädd att älska, var inte rädd att bli sårad, var inte rädd att släppa in någon nära in på dig, var inte rädd för att chansa. Ta istället chansen och våga älska.
Många av mina kompisar har varit rädda att älska, för att bli lämnad. Jag förstår det, det suger. Riktigt hårt. Men du kan aldrig någonsin bli lycklig om du ska gå hela livet utan att ta chansen. Det kanske blir bra, det kanske blir ni två för alltid, om inte - så får du en ny chans.
Jag har haft turen att ha min stora kärlek kvar hos mig, efter fem år. Men jag var aldrig rädd för att bli kär i honom, jag föll för honom direkt och sen var det bra med det. Det gör inget att bli kär, det är inte farligt att ha folk nära sig, man mår bra av det. Alla mår bra av det. Det är bättre att du vågar satsa på att det kanske blir bra, än att vänta på ett bättre tillfälle. Allting i livet tror jag handlar om rädsla, till allting. Är det inte till kärleken, då är det till arbetet. Antingen handlar det om att bli lämnad eller att misslyckas.
Ta chansen, gör något stort av det. Det kanske går åt skogen, men vafan, eller kanske det blir din livs största kärlek. Det kommer du aldrig veta förrän du har vågat. Ta chansen och gör en förändring.
gör en förändring.
Var inte rädd. Var inte rädd för att misslyckas. Var inte rädd för att lämna något som står dig nära. Var inte rädd för att släppa taget. Var inte rädd för att låta dina vingar flyga. Var inte rädd för att göra det du vill. Göra en förändring, det är okej, jag lovar. Det kommer inte hända någonting. Allt kommer att bli bra oavsett om du tar steget eller inte. Men att veta att man inte gjort det man egentligen har velat på grund av rädsla, då tror jag att man kommer ångra sig resten av livet.
Jag vill inte göra det, känna ånger. Ångest över att jag aldrig tog chansen. Jag vill bevisa för mig själv och för alla att jag kan, jag klarar det och jag kommer att må bra. Jag vill ta den chansen, nu eller aldrig. Det är lite så jag känner och det är så man måste känna idag tror jag. Man kommer få tusen chanser i ens liv, bättre och sämre, men det handlar alltid om att bevara de väl. Bevara de hos dig, göra något bra av det och våga lyckas.
Jag är rädd. Jävligt rädd och det tror jag många av er andra också är. Rädda för att misslyckas för det kommer vi göra någon gång i livet, oavsett men att ha gjort det och gjort sitt absolut bästa- det tror jag är det viktigaste av allting. Har man gjort det och det inte räckte till, då har man i alla fall försökt och behöver inte känna ånger för man aldrig tog chansen.
skitsnack.
Jag gör det. Din chef gör det. Säkerligen även din familj och din partner. Jag slår vad om att du också gjort det! Ju taskigare och smutsigare desto bättre. Alla gör vi det på ett sätt eller annat, vare sig vi menar det eller inte, vare sig vi ångrar oss eller inte. Snackar skit, pratar bakom ryggen, baktalar.
Men vi kvinnor är helt enkelt värst. Vi. Ja, jag tänker faktiskt säga "vi" för jag vet att det är vanligare än vi tror. Vi unnar inte varandra. Vi reagerar på andras lycka och därför sårar vi, snackar bakom ryggen på varandra och är allmänt barnsliga och jag är nästan säker på att det flesta fallen är bara för den jävla avundsjukan.
Ibland funderar jag på vad det är för fel på tjejer. Allt snack om att tjejer är så omtänksamma och snällare än killar. Tjejer gråter, tjejer tröstar och det känns jättebra. Men hur bra känns det när man får veta dagem efter att hon som tröstade har sagt till någon annan att man är jobbig, ful och besvärlig? då i den studen känns det nog inte lika bra.
Kalla mig konflikträdd och säg att jag inte är någon riktig vän eller en "jävla bitch" men rannsaka även dig själv. Vad har du sagt om dina nära och kära och var går din gräns för vad som är skitsnack? Råkar du nämna för en vän om en annnan att hennes tröja inte riktigt var så snygg som du sa, är det elakt? sitter du och diskuterar om en annan person hur hon borde göra diverse personliga val utan att delge personen i fråga dina åsikter? Kanske tappar även du greppet ibland och öser kritik och skällsord över någon som du egentligen älskar högt, sådant du kanske bara delvis menar men som känns onödigt att vidarebefodra till denne? var går gränsen mellan att säga en åsikt om en person till att vara riktigt elak?Jag skulle kunna sitta och lyssna dag ut och dag in på detta skitsnack som sprider sig runt om på skolor, på bussar, i affärer, nästan var som helst, men jag är rätt trött på det. Trött på att vi inte kan växa upp och stå för vad vi tycker. Trött på att folk är så fruktansvärt fega och konflikträdda.
Kom igen nu.. Har du något dåligt att säga om mig så säg det till mig och inte till någon annan.
För mig är du speciell.
Skriven till min bror sista året i gymnasiet.
Du är inte som andra syskon, du är väldigt annorlunda. Du är speciell och så omtyckt av alla. Du lever livet som det vore världens enklaste sak, du tror du är bäst i allting du gör, du är alltid lycklig, du har aldrig några problem, du är en förebild för mig som är väldigt sällsyn.
Du var speciell för mig redan som liten. Gjorde du någonting så gjorde jag precis samma sak, sjöng du något så sjöng jag precis samma låt och dansade du på något vis, dansade jag precis likadant.
För jag ville va som dig, så bra som du är.
Vi blev lika på många vis men samtidigt så olika.
Fotbollen blev en stor del i båda våra liv men du tog det så enkelt Pontus –blev du utbytt var det väl inget med det, du var bara lycklig för att ha spelat. Blev jag utbytt såg man på mig hur sur jag blev från 1 kilometers håll. Var någon taskig mot dig så tyckte du det var bättre man skulle lösa problemen med att diskutera. Var någon taskig mot mig fick dem vad de förtjänade – och Pontus, jag beundrar dig för hur mogen och klok du varit enda sedan du var liten.
Åren när jag gick i grundskolan va jag väldigt avundsjuk på dig, du hade ju turen att ha så lätt för skolan utan behöva göra någonting. Jag kämpade och kämpade för att bevisa att jag var lika duktig som dig och du?– utan dig hade jag inte varit här jag är idag då du har varit den jag sett upp till och velat bli lika bra som. Men jag har kommit underfund med att jag aldrig kommer bli riktigt lika smart som du är, jag kan plugga mig till de betyg men jag kommer aldrig bli lika intelligent och klok som du – men jag har också lärt mig genom åren att man kan inte få allt.
Du var inte som andra syskon Pontus – du var alltid så snäll mot mig. Medan andra syskon skämdes över sina yngre brödrar eller systrar så var du stolt över mig. Du lät mig alltid vara med att spela fotboll med dina kompisar, du lät mig alltid vara med och spela x-box och playstation. Det var så du var, snäll, omtänksam och varmhjärtad.
Jag är stolt över att få vara din lillasyster, jag är stolt över hur du växt som människa, jag är stolt över hur bra liv och uppväxt vi haft tillsammans, jag är stolt över hur positiv du är till livet, jag är stolt över att du har så stora ambitioner men mest av allt är jag stolt över att du är du och du aldrig kommer ändra dig som människa för någon annans skull.
love.
Att bara vara.
Heja papporna!
Pappor jobbar hela tiden. Det är bara kvinnorna som är hemma med barnen och papporna engagerar sig inte i sina barn. Jag har aldrig känt på det i hela mitt liv. Jag har aldrig haft den känslan av att min pappa skulle engagera sig mindre i mig än min mamma. Dock har jag världens bästa föräldrar på alla sätt i hela världen. Jag kan ändå inte förstå att det kan bli så otroligt stora diskussioner om hur dåliga alla pappor är. Hur oengagerade de är och hur lite de bryr sig om sina barn. Jag vet att alla pappor älskar sina barn, precis lika mycket som mammorna. För det gör man som förälder, även om man inte alltid är bra på att visa det.
Dock har jag svårt att försvara de pappor som är borta på "tjänsteresor" flera gånger i månaden men jag kan ju inte påstå att de bara är papporna. Idag är det ju för fan kvinnorna som gör karriär. Då är det ju dem som lämnar ifrån sig sina barn, men inte fan står det någonstans. Inte fan står det att kvinnorna är de oengagerande. Men det är ju precis på samma vilkor, precis på samma sätt men skillnanden är att folk ser det helt annorlunda.
Jag vet att min pappa älskar mig mer än någonting i hela världen och han har varit engagerad i mig hela mitt liv, likaså min underbara mamma. Lägg ner det snacket om att papporna är si och så för i många fall är inte mammorna bättre. Mammor som pressar sina barn att lyckas i någon sport, mammor som sminkar sina barn i 5 års ålder, mammor som låter barnen göra precis som de vill och mammor som går ut med sina "vänninor" 7 dagar i veckan. Det står det inget om. Varför skulle det göra det? Vi kvinnor är ju så maktlösa, eller hur? Och så gråter vi lite. För fan, ingen är bättre än någon annan.
Jag tycker synd om er pappor och hoppas denna tradiga diskussion läggs ner omgående.
Heja pappor!!
Heja pappor!!
Att älska att hata.
Många gör det. Många har gjort det. Jag är en av dem och är glad för att jag inte är sådan person idag. Jag var inte bland de värsta fallen men jag hade det i mig. Att tycka om att bråka. Jag säger tycker om för jag anser inte att jag varit grov på något vis men det finns folk som älskar att hata.
Ständigt bråka. Ständigt säga fula ord. Ständigt vara otrevlig. Ständigt trycka ner. Ständigt vara den jävla bitchen som jag mest av allt önskade man kunde slippa. Jag vill slippa dem. Alla vill slippa dem. Men ändå så är finns dem och det blir bara värre.
Jag tror man måste va lite av en bitch om man ska klara sig genom livet. Inte den som startar bråk utan den som ger igen mot personen som förtjänar det. Annars blir det ju aldrig bättre. Det blir aldrig bättre för du går där ifrån och gråter. Jag tror inte det. Jag tror det är då folk fortsätter. Fan ta mobbing. Egentligen. Fan ta att folk inte har något bättre för sig. Fan ta alla som trycker ner folk. Fan i helvete vad jag önskade alla var en liten bitch inom sig och sa emot. Jag tror att bråken hade lagt av mycket fortare. Jag tror man hade tröttnat. Jag tror man hade helt enkelt tagit sitt pick och pack och gått vidare till nästa person som ska få sig en omgång. Jag är inte en snällare person idag än för några år sedan, dock vet jag när jag ska säga saker utan att vara en bitch. Det är jag ändå enligt många, men min avsikt idag är inte att såra, min avsikt är oftast att jag har en anledning till att säga det jag säger.
Jag hade också en förmåga att försvara alla människor. För det är sådan jag är, omtänksam. Jag bryr mig otroligt mycket om de jag tycker om och skulle aldrig låta dem hamna i kläm dock var/är det man själv som hamnar där, varje gång. Men jag kan leva med det. Jag kan leva med att ni tycker jag är en bitch ibland. Jag kan leva med att jag hamnar i bråk ibland. Jag kan också leva med att nu vet alla att JAG inte skulle såra någon medvetet och jag vet också att jag är stolt över mig själv.
Happy.
det är inte fel att vara hemmafru.
Jag tycker det är rätt roligt. De som skaffar sig världens karriär tycker att hemmafruar är pinsamma. Och lite tvärtom. De som är hemmafruar tycker det är helt absurt att kasta bort sitt liv på att arbeta. Jag säger inte att alla är så men det finns en hel del. Och varför? Varför är det sån stor skillnad? Och varför tycker de så olika?
Jag tror att de egentligen är rätt lika varandra ändå.
Hemmafruar önskade dem hade lite mer ansvar, en liten känsla av att vara viktig för något, göra något bra.
Hemmafruar önskade dem hade lite mer ansvar, en liten känsla av att vara viktig för något, göra något bra.
Jag tror även de önskade att det hade ett arbete att gå till och nu menar jag inte varje dag men då och då. Sen har vi ju karriärskvinnorna som tycker att hemmafruarna inte gör något annat än att shoppa för deras mäns pengar och that´s right, de gör dem, men allvarligt, vad ska de göra om dagarna?
Affärskvinnorna är också avundsjuka. Avundsjuka på att inte kunna gå och shoppa, inte kunna vara hemma med sina barn och inte kunna ha en man att träffa varje kväll. Det hade jag också varit och jag hade aldrig i hela mitt liv gett upp mitt liv/familj för ett arbete.
Vi är olika och jag vet. Men jag önskade att det hade funnits något mellanting. Inte vara hemma varje dag utan arbeta 50-70%, det hade ju varit en dröm. Dock är det svårt att göra idag men det hade varit perfekt för de flesta. Hinna med både det ena och det andra. Men idag handlar allt så mycket om makt, pengar och visa att man är så jävla duktig och viktig. Jag tycker inte du är viktigare eller bättre ett dugg om du är en business kvinna än om du är hemmafru. Det är ett val vi väljer, dock önskade jag det fanns fler val.
livet.
Känslan av att vara något.
Känslan av att vara någonting bra. Vara behövd. Vara viktig för någon. Vara viktig för något. Den känslan är de bästa som finns.
Att veta att du är duktig, att du är tillräcklig, att veta att du är bättre än snittet, att veta att folk är glada för din skull, att veta att du själv vet att du är bra, det är underbart och jag älskar det.
Vi är olika vi människor och vi är bra på olika saker. Det jag vet med stor sannolikhet är att vi är bra. Vi är bra på någonting. Är det inte på att laga mat eller städa så är det att spela fotboll eller ishockey. Det är en känsla som får en att känna sig viktig, känna sig speciell och det tycker jag vi alla förtjänar. Vi förtjänar att vara viktiga, viktiga för någon. Din mamma, pappa, syskon, kompisar, pojkvän eller what ever, bara vara viktig. För det är du, jag lovar dig.
Du är bra på det du är bra på och resten kan vi skita i.
det är inte bara fördelar med att vara svensk.
Det är så roligt att se hur vi reagerar i olika situationer. Vi "svenskar" som är så blyga och bara flyter med i livet. Vi tar livet enkelt och är inte ett dugg framåt. Denna gången säger jag inte alla men majoriteten i Sverige är inte framåt, utan håller sig gärna i bakgrunden och det är så vi svenskar är sedda som. Blyga, som håller sig i bakgrunden och blandar gärna inte i sig i konflikter.
Ibland är det jävligt bra, vi slipper krig, vi slipper hat och vi slipper helt enkelt problem. Dock uppskattar jag folk som är framåt, folk som inte bara sitter där i ett hörn och inte säger ett skit eller folk som håller inne med vad dem tycker. Ibland är det en fördel att vara invandrare och ha det där speciella "invandrarsättet" då de inte riktigt bryr sig vad folk tycker utan bara går in och kör sitt, kör sin grej och that´s it liksom.
Sen menar jag inte att när man kommer till ett nytt lag, ny arbetsplats eller ett nytt kompisgäng att man ska gå in och spela "allan-ballan" men ändå ha lite go i sig och komma in med självförtroende och veta att man är bra. För det är du, du är riktigt jävla bra. Dock är det svårt för de andra människorna att veta om du inte utmärker dig. Visa vad du går för, visa vad du står för och visa att du är du och du är riktigt jävla bra.
Nästan alltid är det fördelar med att vara svensk, men ibland måste vi släppa loss lite.
Nails by me.
låt det gå vägen ikväll.
Nu gäller det. En match många har väntat på. En match där allt kan förändras och en match där Sverige är ännu ett steg närmre VM. Det sitter många hemma i tvsoffan och väntar på att matchen ska börja, det sitter även många som inte har någon aning om att Sverige ens ska spela, men sen sitter jag där och min familj och hoppas innerligt att dem ska vinna och göra oss lyckliga.
Vi är såna, riktiga fotbollsfantaster. Riktiga fotbollsnördar. Sådana som bara älskar den där underbara sporten, fotboll. En kväll som denna kan avgöra mycket för många i Sverige. Alla som har längtar efter att se Sverige spela VM i Brasilen nästa år, då hae denna matchen en väldigt stor inverkan på vad en hel del svenskar kommer göra nästa år. Sitta inne i soffan eller vara ute i solen. Jag hoppas att jag kommer sitta just där i soffan, med förväntningar, med hopp, med glädje - bara jag får se vårt älskade Sverige spela ett VM-slutspel.
Vem vet vad som händer om vi inte lyckas? Nästa VM är 2018 då många spelare kanske har slutat. Zlatan, vår största idol kanske inte är med längre, Anders Svensson som har varit en stor spelare hela mitt liv lägger skorna på hyllan och kanske Erik Hamren som vi faktiskt tycker rätt bra om, inte har en chans att vara kvar om Sverige inte går till slutspel. Jag hoppas. Jag hoppas att jag kommer se vår världstjärna i ett slutspel, jag hoppas att man inte blir för gammal för att spela och jag hoppas innerligt att detta är en match som är vår, en match vi ska ta vara på och en match som kommer förändra en del. Inte bara för mig, utan för en stor del av Sverige.
Nu kör vi blågult, jag tror på er!
Att vara så "mammig".
"Min pojke har lärt sig bajsa" "min flicka har klarat av att sitta på pottan" och "min son klarade av att säga mamma"- whiho grattis, verkligen. Vi är jätte intresserade. Allvarligt, skärp er nu!
Det värsta som finns kan vara mammor som sitter på ett café och leker så jävla viktiga. Tror de är så bra mammor i och med att de köpt hem tusentals böcker som de läser om hur man ska uppfostra sina barn. De är ute si och så många gånger och barnen ska lära sig gå just efter ett visst antal månader och lära sig prata den 11 januari 2014. Allvarligt talat, alla barn är olika, alla barn lär sig olika snabbt och alla barn lär sig precis när dem vill lära sig. Det är inte upp till dig som mamma att pressa dina barn till att gå, prata eller gå på pottan. Det gör barnen när de är redo.
Varför läsa massa böcker om hur man ska uppfostra sina barn? varför gå på "mamma möten" om hur det går för barnen? och varför inte bara uppfostra dina barn genom att lära sig med tiden vad som är rätt och fel?
Jag kan förstå att saker är svåra när man skaffar barn men hittar man inte alltid det rätta sättet tillslut? ser du inte när ditt barn är hungrig eller måste du ha en bok för att kolla det? alla barn reagerar olika och på så vis får du lära dig hur ditt barn reagerar. Jag vet inte om det är jag som är jävligt negativ mot detta med alla böcker, tidningar och internetsidor av hur man ska göra när ens barn mår si eller så, men allvarligt talat så tycker jag ni ska uppfostra och lära era barn efter hand. Det tar sin tid för alla barn att lära sig, vissa är snabbare och vissa är mindre snabba men det betyder inte att ditt barn är sämre eller bättre. Alla barn är duktiga, precis på sina egna sätt.
Att göra svåra val.
Man ställs inför tusentals val i livet. Tusentals val till ett nytt liv. Tusentals val till en annan värld och tusentals val till det du mest av allt drömt om. Men valen är svåra, jävligt svåra. Det kan ju gå så otroligt fel. Man kan bli besviken, man kan misslyckas och man kan göra riktigt dåligt ifrån sig. Tanker gör en rädd, svag och jävligt fundersam.
Jag vill lyckas göra rätt val. Jag vill lyckas välja, välja det mitt hjärta vill mer än min hjärna. Ibland är det hjärtat man måste följa och ibland tvärtom. Jag vill lyckas. Jag vill bli bäst. Bäst på allt jag gör. Dock vet jag att det inte kommer gå men jag önskar. Önskar att det blir så jag har tänkt mig. Men jag måste göra val. Val i livet. Val som leder mig rätt. Val som kanske påverkar resten av mitt liv men det är val som gör mitt liv till det jag alltid har velat... om jag väljer rätt.
Sen vet du att misslyckas du, ja det gör man ibland men du får en ny chans. Klarar du inte av det, försök hårdare, träna hårdare. Sen när du lyckas, njut då och berätta för dig själv att du är bra. Har du gjort allt du kan och klarat av det, då finns det inte mer att säga än grattis, du klarade av det. Du klarade av det största hindret och du gjorde det och du var värd det. Grattis.
New in by Yves Rocher
att vara så jäkla stark ibland.
Jag beundrar mig själv. Just för hur stark jag kan vara ibland. Hur jag kan ta mig tillbaka direkt om något svårt hänt. Hur underbara människor jag har som hjälper mig. Jag önskade att fler kände så, kände de där starka inom sig, kände att de klarar att ta sig upp om allt går snett och kände hur värdefulla och bra de är. För det gör jag, jag känner mig värdefull, hur bra jag är, men självklart har man sina "down" perioder också men jag klarar av de så bra. Faktiskt. Och jag är så glad för det.
Jag vet inte om mitt liv varit väldigt enkelt om man jämför med många andras. Jag har fått de mesta jag velat, min familj har varit allt i mitt liv, av mina vänner har de flesta alltid funnits kvar, min pojkvän har varit min andra halva och jag har aldrig haft några svårigheter för den sporten jag älskar
Dock har det funnits små saker som gjort mig ledsen under mina år, men jag har alltid tagit mig tillbaka- starkare än någonsin, bättre än någonsin och med en vilja av stål. Jag är nöjd, nöjd över att ha detta liv jag har och nöjd och glad av att folk har gjort mig så stark.
Så har det alltid varit. Jag har fått ta mycket skit genom åren då folk har varit uppkäftiga, varit bitchiga och haft sina fördommar. Men vi tjejer är ju skapade så och jag kan inte påstå att jag själv har varit bättre. Ärligt.
Så har det alltid varit. Jag har fått ta mycket skit genom åren då folk har varit uppkäftiga, varit bitchiga och haft sina fördommar. Men vi tjejer är ju skapade så och jag kan inte påstå att jag själv har varit bättre. Ärligt.
Men tack till alla ni som haft dessa fördommar och hoppat på mig, för ni har gjort mig så mycket starkare, bara genom att jag visat att jag ger igen, visat att jag inte viker ner mig och jag visat er att ni fått det ni förtjänat.
Tusen tack för bland annat NI gjorde mig starkare.
Då är det era tips på en fit kropp..
Kan vi inte sluta upp med dessa ideal. Att man ska hinna med allt. Att allt ska vara så perfekt. Att livet alltid är en dans på rosor för det vet du också att det inte är. Livet är ibland jobbigt och ibland enkelt men det är ju så det ska vara annars hade det varit jävligt enformigt.
Alla ni som tror att ni är några jävla experter kan ju också lägga era "karriärer" på hyllan. Är det inte era tips om hur man får ett fantastiskt sexliv då är det tips på hur man får en fit kropp. Det är så sjukt löjligt att ni kan tjäna pengar på att skriva om era påhittade tips. Sen hjäper det ju inte folk att få ett bättre liv tack vare er, så lägg av med det.
Alla diskussioner om alla tips till alla småbarnsföräldrar att dem ska vara si och så. Låt föräldrarna uppfostra sina barn hur dem vill och sen hur du uppfostrar dina är inte ett dugg intressant och vi tänker inte lägga oss i det heller. Jag lovar, du är inte heller perfekt.
Gör precis hur ni vill och vad ni känner är rätt, då mår ni också som allra bäst.
Att stressa.
Stress, stress, stress. Egentligen avskyr vi det ordet mer än någonting men ändå är det de vi gör hela tiden. Stressar. Stressar man inte för man har för mycket på jobb stressar man för att man måste ha något att göra.
Jag är en sån människa som egentligen avskyr att inte ha något att göra. Gör jag ingenting så ser jag till att jag kommer i arbete. Jag har varit utan jobb nu i 1 månad då jag pluggar lite på distans och under denna månad har jag då och då fått panik. Panik för att jag tar det allt för lugnt och inte har något för mig. Jag hade då tusen gånger hellre haft det stressigt runt omkring mig, dock vet jag att det är inte bra för mig, för dig eller för någon. Men ändå fortsätter vi.
Vi vill även hinna med allt. Barn, jobb, familj, förhållande, kompisar, träna, kolls tv och sitta och ta det lugnt. Men afan att det blir jobbigt. Det är bäst att vi tar det lugnt och tänker först och främst på vad vi vill, vad vi vill göra och gör sedan de vi mår bäst av.
Jag älskar Sverige men ibland blir jag orolig.
Jag älskar vårt Sverige. Jag älskar hur fint och vackert det är. Jag älskar vilka underbara traditioner vi har. Jag älskar hur vi hela tiden vill hjälpa folk, hur hjälpsamma vi är. Jag älskar att vi inte är ett land med krig och bråk. Men jag är orolig, orolig över hur det kommer se ut i framtiden.
Jag kan börja med att säga att Sveriges rättsystem är helt utöver alla gränser. Att en tjej som blivit våldtagen av 6 stycken killar inte blir rättvist behandlade. Killarna frias. De frias, fattar ni? Det är så sjukt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ska det hålla på så kommer Sverige spåra totalt. Att bli så orättvist behandlad är ändå vanligt i Sverige.
Vi är väldigt hjälpsamma som land och det älskar jag, men ibland måste man inse att snart tar det stopp, det fungerar inte att ha den invandringspolitik vi har idag, vi kommer falla som land, just för att vi inte hjälper folket som kommer hit tillräckligt. Ge dem arbete, ge de utbildning att lära sig de svenska språket och hjälp dem komma in i det svenska samhället och sen kan vi tänka vidare.
Kom igen nu Sverige!!