Jag hör de orden ständigt, hur lata vi är, hur lite vi försöker och hur jävla duktiga ni själv var när ni var små. Ni ser inte skillnaden, ni ser inte hur många ungdomar som försöker och de värsta är, att ni tycker ni är så mycket bättre själva. 

 

Förlåt, men risken finns att jag kommer bli rätt så aggressiv under mitt skrivande men jag ger de en chans, en chans att försöka - som vi 90-talister aldrig gör. 

 

Idag ser livet helt annorlunda ut, både för er och för oss. Förr var det få som gick arbetslösa, förr var de inte samma krav att utbilda sig för att vara "lyckad" och förr var de dem "fina" som hade en utbildning. Ska jag berätta hur det är idag? Idag kan man söka jobb i flera månader utan att få napp, idag måste du ha flera sidor med arbetslivserfarenhet på ditt cv för att få ett jobb, idag måste du kämpa så in i helvete för att få ett MVG och idag behöver du MVG i det mesta för att komma in på en utbildning. Idag tvingas vi ungdomar att utbilda oss för att få ett jobb, idag tvingas vi ta fruktansvärda studielån för att klara av leva och idag har vi krav på oss att hinna studera, träna, jobba och ändå ständigt vara positiva till detta. Varför? 

 

Varför är det vi som är så jävla lata? Vad får er att säga att vi är trötta och inte försöker? För mig är detta obegripligt att ni berättar om hur jävla duktiga ni var på äldre dagar medan de är vi som går till arbetsförmedlingen och får en praktikplats med en lön på 3000 kr i månaden. Tack samhället och tack till er som fortfarande tycker vi är lata och ointelligenta. 

 

Vi är bra och vi kommer fortsätta kämpa för att kunna få det där jobbet på Ica, vi kommer fortsätta kämpa för alla våra MVG, vi kommer fortsätta utbilda oss och vi kommer fortsätta vara så satans bra som vi faktiskt är. 

Idag är vi oengagerade tonåringar som inte klarar av att skaffa ett arbete, idag är vi ointelligenta för våra betyg blir sämre och sämre och idag måste man skaffa sig en utbildning för att man ska vara viktig.

I många fall är det väldigt svårt att skaffa sig ett jobb för vi har allt för lite arbete att erbjuda på arbetsmarknaden, speciellt om man inte har ett CV som är fullt av erfarenheter. I många fall sänks betygen inte enbart för att det är tonåringarna som ointelligenta, ofta har det att göra med att intelligensen på en lärare knappt är bättre än intelligensen på en elev. I många fall handlar utbildning om status, har man ingen utbildning kommer man inte lyckas i livet. Så fan heller, vissa människor kanske är utrustade till att arbeta istället för att läsa och vissa tvärtom.

Detta är oftast inte vårt eget fel, det handlar om dåliga arbetsmöjligheter, det handlar om dålig prioritering, det handlar om värdelösa möjligheter och det handlar framför allt om att regeringen måste få upp ögonen om vad som är viktigt och inte.

 

Jag började min gymnasietid på den kommunala Olympia skolan i Helsingborg, med inriktning samhälle. Jag bytte därifrån väldigt fort. Varför? Det var ett enkelt val. Det var en otroligt tråkig skolmiljö, man fick stå i matkö i 30 minuter, toaletterna var avskyvärda och lärarna var oengagerade och allt för dålig intelligens för att kunna vara lärare. De kunde komma 10-15 minuter för sent till en lektion (oengagemang), de kunde inte lära ut all matematik som stod i böckerna (dåligt inflytande) och vissa elever kunde betydligt mer än lärarna.

Jag slutade 1 månad senare och bytte till en privat skola vid Procivitas privata gymnasium. En skola som hade allt, fruktansvärt engagemang, mysig miljö, god mat och lärare som var outstanding.

 

Idag blev jag antagen till sjuksköterskeutbildningen på Lunds universitet. En utbildning som kommer att förändra min framtid och många människors framtid. Var det tänkt att jag skulle tjäna mycket pengar? Inte direkt. Alla människor inom sjukvården tjänar på tok för lite pengar till de stora ansvar de bär på. Prioritering även här. Vad är viktigast? Vad värderar ni högst? För mig är det en självklarhet att sjukvården ska bli bättre, högre prioriterad och att man får den lönen man förtjänar.

 

Idag finns det ingen prioritering på de äldre människorna hellre, på min farmor och farfar, min mormor och morfar och dina far och morföräldrar, att de ska ha det bra, att de som arbetat för vårt land i hela deras liv ska må bra, att de äldre ska få en minimunpension är ett fruktansvärt fenomen.

 

Jag tror på vårt land, jag hoppas på vårt land och jag önskar att vi en dag lär oss att prioritera rätt. Vilket parti som kommer göra det har jag ingen aning om idag, men ett parti kommer stå där och prioritera det som är viktigt, de som är bra och det som kommer förändra vår framtid.

 

Tack Patricia Frisk för inspirationen. (www.patriciafrisk.blogg.se)

Att misslyckas, känna sig misslyckad eller känna att ingen tror på en, den känslan är för alla människor det värsta som finns. Att hela tiden försöka, att hela tiden känna sig bra, att hela tiden veta att man gjort sitt bästa och det inte räcker det, kan förstöra så mycket för en människa.

 

Alla behöver känslan av att vara tillräcklig, känslan av att folk uppskattar en och tycker man är bra. Jag vet det, för jag är precis en sån människa själv. Jag behöver bekräftelse, jag behöver få höra att jag är bra och jag behöver också få känna på att folk tror på mig. Det behöver alla vi människor. Vi behöver tillit. Vi behöver bekräftelse och vi behöver få känna att vi lyckats. Har vi det, då klarar vi också av mycket mer.

 

Känner du aldrig uppskattning, känner du aldrig att någon tror på dig, känner du aldrig bekrätelse, nä tro fan att det inte alltid fungerar då. Självklart är man sämre, självklart blir man nervös, självklart känner man ett behov av att prestera och självklart känner man sig underlägsen. Ingen människa vill känna så. Alla vi behöver bekräftelse från ett eller ett annat håll.

 

 

Idag är det fem hela år sedan jag träffade min livs kärlek. Den människan jag vill vara med resten av mitt liv, den människan jag vill ha en framtid med, den människan jag vill ska vara min för alltid.

Det är inte så att jag tänker skriva en roman till dig nu Oscar, för du vet att jag älskar dig över hela mitt hjärta och det berättar jag nog för dig, lite för ofta, så du blir lite sådär självgod som bara du kan vara.

Jag är kär i dig, har varit i 5 år nu och tänker vara det resten av mitt liv för du är den som får mig lycklig och får mig tro igen när jag är ledsen.

 

Jag älskar dig och kommer göra det för alltid.

 

Jag kan inte riktigt komma underfund med vad jag är. Är jag stark, feg eller rädd? Har jag bra självförtroende eller är det något jag intalar mig själv? är jag framåt när jag träffar nya människor? Hur är jag? Jag har inte riktigt förstått det själv än. Jag försöker hela tiden tro att jag är så stark, så framåt och har så bra självförtroende men även jag bör vara svag ibland, även jag bör vara feg och även jag bör vara rädd ibland för att träffa nya människor.

 

Det handlar om olika siutationer. Olika situationer där jag känner mig självsäker, där jag känner mig stark och där jag verkligen kan känna att jag kommer att lyckas. Ibland tycker jag själv att jag är så jävla bra, andra stunder tycker jag att det finns många som är bättre än mig och i vissa stunder kan jag tvivla på om det är jag eller dem som är bäst?

 

I vissa stunder är jag rädd för vad folk ska tycka om mig, rädd för vad folk ska säga om mitt sätt, arr jag är en riktig bitch ibland, egentligen är jag inte det- jag har bara ett fruktansvärt-jävla-dåligt temprament om något går fel, om något går som jag inte vill och jag helt enkelt är på väg att misslyckas. Ja, då kan jag vara en riktig-jävla-bitch.

I andra stunder kan jag känna att jag inte bryr mig ett dugg om vad folk tycker om mig, att jag inte bryr mig alls om att någon klankar ner på mig och att jag inte bryr mig för fem öre om någon tycker att jag är si eller så. Jag är nöjd med mig själv och skiter verkligen i vad ni tycker.

 

Jag önskade att jag hade tänkt så alltid, för det viktigaste är att du är nöjd med dig själv, att du är lycklig och att du är precis den människa du alltid har velat vara.

Föräldrar som var pinsamma var aldrig ett problem för mig. Oavsett om min pappa gick in på mitt rum i kalsonger när jag hade massa kompisar hemma brydde jag aldrig mig. Mina föräldrar var inte pinsamma. Mina föräldrar var unga, snygga och jävligt roliga.

 

Mina föräldrar har båda två spelat fotboll tillsammans med mig och min bror och då snackar vi inte om lite skönlir, utan mamma har spelat damfotboll med mig i divison 4 och pappa har spelat herrfotboll med min bror i division 5. Visst var det lite märkligt när man på en fotbollsplan skriker "mamma, passa bollen" eller när min bror skriker "pappa, täck till vänster" men jag tycker det är så jävla härligt, så jävla bra och har aldrig tyckt mina föräldrar varit pinsamma, inte en endaste sekund. Jag har snarare varit stolt över dem, stolt över att de är just mina föräldrar som är så häftiga, just mina föräldrar som är så snygga och just mina föräldrar som spelat fotboll med mig.

 

Mina föräldrar har gjort allt som folk skulle kunna räkna som pinsamt, men vafan, det är ju människor de med, eller hur? Sen att alla mina kompisar har kommit till min mamma när de har haft kärleksproblem eller mina killkompisar tyckt min pappa var häftig när jag var liten, de är ju bara ett plus.

 

Mina föräldrar är väldigt konstiga, väldigt annorlunda men fan vad roliga dem är.

 

Rösta på Kevin Walker. Det var det enda som snurrade i mitt huvud när Kevin sjöng sin första låt i fredagens program, det var det enda som snurrade i mitt huvud när jag läste om Erik och Elins "pakt" emot Kevin och det var verkligen det enda, det ENDA som snurrade i mitt huvud när juryn totalsågade honom efter hans framträdande, trots att han inte var ett skit sämre än de andra.

 

Tråkigt, tråkigt att juryn kan avguda en människa och rent ut sagt avsky en annan. Det är så uppgjort att de inte ska tycka om Kevin, enbart för han har andra intresse än just att sjunga, endast för han är en "flickidol" och enbart för de har inbillat sig att han av någon anledning är mindre idol än de andra två. Jag är inget Kevin Walker fan direkt, men jag avskyr när folk blir olika behandlade.

 

Jag tycker inte Kevin har den bästa rösten i idol, verkligen inte, jag tycker inte Kevin har gjort bra framträdande alltid och jag tycker heller inte att Kevin bäst. Det jag tycker, det som stör mig är att han är INTE sämre än de andra två deltagarna, han är inte mindre idol än de andra två och han är verkligen inte så dålig som juryn påstår. Han är bra, han har talang och han levererar.

 

Alexander Bard kan inte hjälpa att han har blivit kär i Erik Rapp, alltså på riktigt och därför avgudar honom som han vore ett helgon eller något. Anders Bagge påstår att han är en gud. Laila Bagge påstår att hon inte har något att säga för det är så fruuuuktansvärt bra. Därför har de valt att Kevin är ute. "Precis som din låt säger, go home, det är kanske det du kommer göra ikväll" är vad Bard sa efter Kevins framträdande. Jag önskade att han kunde fara åt ett helt annat håll och komma tillbaka till verkligheten, komma tillbaka till världen och att Anders Bagge kunde ta tillbaka att Erik är en gud.

 

Jag hoppas att alla röstar på Kevin Walker idag, så juryn kan få sig en jävla käftsmäll då Kevin inte är ett dugg sämre än någon av de andra deltagarna.

Vissa människor är rädda. Rädda för allting, för omvärlden, för människor över lag, för konflikter och för problem. Sen har vi vissa andra människor, som är tvärtom. Sådana människor som jag- som gärna lägger sig i när det är en konflikt, som alltid ska rädda alla andra människor och säger rakt ut vad man tycker och tänker och har absolut ingen som helst tanke på konsekvenserna.

 

Ibland är jag kanske bara för mycket och ibland är kanske ni blyga bara för lite. Jag vet inte, men när jag tänker på att stå i bakgrunden, inte säga ett skit, aldrig kunna uttrycka vad jag känner och ständigt backa vid konflikter, då blir jag knäsvag. På riktigt. Antagligen tänker ni tvärtom, att ständigt vara i centrum, att ständigt säga sina åsikter utan att tänka sig för och att ständigt ge sig in i konflikter är förfärligt hemskt. Vi är olika och det är bra men det bästa hade varit om vi hade kunnat använda oss lite av varandra.

 

Jag hade kanske inte behövt lägga mig i varenda konflikt och försöka hjälpa mina kompis (då jag ofta själv blir den som får problem), du kanske inte alltid behöver stå i bakgrunden utan ta ett steg framåt och visa att du också finns. Jag kanske ska tänka mig för innan jag säger något och tänka på vilka konsekvenser det ger och du kanske ska våga säga ibland hur du känner så du slipper ha allting inom dig. Jag kanske helt enkelt ska tagga ner lite och du kanske ibland ska våga lite mer, inte vara rädd och försöka visa styrka.

Jag är nästan säker. Att veta att ett mord på en annan människa ger några enstaka år i fängelse får mig att se mörker. Att veta att en våldtäkt, som verkligen skadat en annan människa för livet ibland bara kan ge ungdomsvård är avskyvärt och att veta att flera som begår brott dagligen lever fria där ute. Det är förskräckligt, vårt rättssystem är förjävligt och det kan gå riktigt jävla illa för vårt land om vi inte tar itu med brottsligheten i tid.

 

Ibland blir man rädd, rädd för att gå själv när det är mörkt, rädd för att gå i vissa städer överhuvudtaget, rädd att något skulle hända en och de skyldiga blir friade, för det händer allt för ofta. "Kumlamannen" som utnyttjade över 20 barn i åldern 11-14 dömdes till 2 års fängelse, kan ni fatta, 2 JÄVLA ÅR? 2 år av ens liv, det är ju förhelvete ingenting! Han utnyttjade en flicka i 13 års åldern så pass att hon tog sitt eget liv och han ska sitta i fängelse i 2 år? Du kan mörda din flickvän och få 4-5 års fängelse. Du och din kompis kan mörda en annan människa men de kan inte döma någon av er för mord för de vet inte vem som avlöste de avgörande slaget. Döm förhelvete båda till livstid!!! Det är helt sjukt att man mår riktigt illa. Det är så patetiskt och alla människor vet om det men ändå tar vi inte tag i saker, vi gör inte saker bättre utan vi snackar mest om att vi SKA göra allting bättre.

 

Kom igen nu Sverige, inskaffar vi hårdare straff kommer brottsligheten minskar med många procent.