Att vi 90-talister är lata är inte sant.
Jag hör de orden ständigt, hur lata vi är, hur lite vi försöker och hur jävla duktiga ni själv var när ni var små. Ni ser inte skillnaden, ni ser inte hur många ungdomar som försöker och de värsta är, att ni tycker ni är så mycket bättre själva.
Förlåt, men risken finns att jag kommer bli rätt så aggressiv under mitt skrivande men jag ger de en chans, en chans att försöka - som vi 90-talister aldrig gör.
Idag ser livet helt annorlunda ut, både för er och för oss. Förr var det få som gick arbetslösa, förr var de inte samma krav att utbilda sig för att vara "lyckad" och förr var de dem "fina" som hade en utbildning. Ska jag berätta hur det är idag? Idag kan man söka jobb i flera månader utan att få napp, idag måste du ha flera sidor med arbetslivserfarenhet på ditt cv för att få ett jobb, idag måste du kämpa så in i helvete för att få ett MVG och idag behöver du MVG i det mesta för att komma in på en utbildning. Idag tvingas vi ungdomar att utbilda oss för att få ett jobb, idag tvingas vi ta fruktansvärda studielån för att klara av leva och idag har vi krav på oss att hinna studera, träna, jobba och ändå ständigt vara positiva till detta. Varför?
Varför är det vi som är så jävla lata? Vad får er att säga att vi är trötta och inte försöker? För mig är detta obegripligt att ni berättar om hur jävla duktiga ni var på äldre dagar medan de är vi som går till arbetsförmedlingen och får en praktikplats med en lön på 3000 kr i månaden. Tack samhället och tack till er som fortfarande tycker vi är lata och ointelligenta.
Vi är bra och vi kommer fortsätta kämpa för att kunna få det där jobbet på Ica, vi kommer fortsätta kämpa för alla våra MVG, vi kommer fortsätta utbilda oss och vi kommer fortsätta vara så satans bra som vi faktiskt är.
Att folk födda under 90 talet skulle vara lata är rent ut sagt skitsnack.
Jag hör de orden ständigt, hur lata vi är, hur lite vi försöker och hur jävla duktiga ni själv var när ni var små. Ni ser inte skillnaden, ni ser inte hur många ungdomar som försöker och de värsta är, att ni tycker ni är så mycket bättre själva.
Förlåt, men risken finns att jag kommer bli rätt så aggressiv under mitt skrivande men jag ger de en chans, en chans att försöka - som vi 90-talister aldrig gör.
Idag ser livet helt annorlunda ut, både för er och för oss. Förr var det få som gick arbetslösa, förr var de inte samma krav att utbilda sig för att vara "lyckad" och förr var de dem "fina" som hade en utbildning. Ska jag berätta hur det är idag? Idag kan man söka jobb i flera månader utan att få napp, idag måste du ha flera sidor med arbetslivserfarenhet på ditt cv för att få ett jobb, idag måste du kämpa så in i helvete för att få ett MVG och idag behöver du MVG i det mesta för att komma in på en utbildning. Idag tvingas vi ungdomar att utbilda oss för att få ett jobb, idag tvingas vi ta fruktansvärda studielån för att klara av leva och idag har vi krav på oss att hinna studera, träna, jobba och ändå ständigt vara positiva till detta. Varför?
Varför är det vi som är så jävla lata? Vad får er att säga att vi är trötta och inte försöker? För mig är detta obegripligt att ni berättar om hur jävla duktiga ni var på äldre dagar medan de är vi som går till arbetsförmedlingen och får en praktikplats med en lön på 3000 kr i månaden. Tack samhället och tack till er som fortfarande tycker vi är lata och ointelligenta.
Vi är bra och vi kommer fortsätta kämpa för att kunna få det där jobbet på Ica, vi kommer fortsätta kämpa för alla våra MVG, vi kommer fortsätta utbilda oss och vi kommer fortsätta vara så satans bra som vi faktiskt är.
Våga göra en förändring för samhället.
Idag är vi oengagerade tonåringar som inte klarar av att skaffa ett arbete, idag är vi ointelligenta för våra betyg blir sämre och sämre och idag måste man skaffa sig en utbildning för att man ska vara viktig.
I många fall är det väldigt svårt att skaffa sig ett jobb för vi har allt för lite arbete att erbjuda på arbetsmarknaden, speciellt om man inte har ett CV som är fullt av erfarenheter. I många fall sänks betygen inte enbart för att det är tonåringarna som ointelligenta, ofta har det att göra med att intelligensen på en lärare knappt är bättre än intelligensen på en elev. I många fall handlar utbildning om status, har man ingen utbildning kommer man inte lyckas i livet. Så fan heller, vissa människor kanske är utrustade till att arbeta istället för att läsa och vissa tvärtom.
Detta är oftast inte vårt eget fel, det handlar om dåliga arbetsmöjligheter, det handlar om dålig prioritering, det handlar om värdelösa möjligheter och det handlar framför allt om att regeringen måste få upp ögonen om vad som är viktigt och inte.
Jag började min gymnasietid på den kommunala Olympia skolan i Helsingborg, med inriktning samhälle. Jag bytte därifrån väldigt fort. Varför? Det var ett enkelt val. Det var en otroligt tråkig skolmiljö, man fick stå i matkö i 30 minuter, toaletterna var avskyvärda och lärarna var oengagerade och allt för dålig intelligens för att kunna vara lärare. De kunde komma 10-15 minuter för sent till en lektion (oengagemang), de kunde inte lära ut all matematik som stod i böckerna (dåligt inflytande) och vissa elever kunde betydligt mer än lärarna.
Jag slutade 1 månad senare och bytte till en privat skola vid Procivitas privata gymnasium. En skola som hade allt, fruktansvärt engagemang, mysig miljö, god mat och lärare som var outstanding.
Idag blev jag antagen till sjuksköterskeutbildningen på Lunds universitet. En utbildning som kommer att förändra min framtid och många människors framtid. Var det tänkt att jag skulle tjäna mycket pengar? Inte direkt. Alla människor inom sjukvården tjänar på tok för lite pengar till de stora ansvar de bär på. Prioritering även här. Vad är viktigast? Vad värderar ni högst? För mig är det en självklarhet att sjukvården ska bli bättre, högre prioriterad och att man får den lönen man förtjänar.
Idag finns det ingen prioritering på de äldre människorna hellre, på min farmor och farfar, min mormor och morfar och dina far och morföräldrar, att de ska ha det bra, att de som arbetat för vårt land i hela deras liv ska må bra, att de äldre ska få en minimunpension är ett fruktansvärt fenomen.
Jag tror på vårt land, jag hoppas på vårt land och jag önskar att vi en dag lär oss att prioritera rätt. Vilket parti som kommer göra det har jag ingen aning om idag, men ett parti kommer stå där och prioritera det som är viktigt, de som är bra och det som kommer förändra vår framtid.
Tack Patricia Frisk för inspirationen. (www.patriciafrisk.blogg.se)
Känslan av att misslyckas.
Att misslyckas, känna sig misslyckad eller känna att ingen tror på en, den känslan är för alla människor det värsta som finns. Att hela tiden försöka, att hela tiden känna sig bra, att hela tiden veta att man gjort sitt bästa och det inte räcker det, kan förstöra så mycket för en människa.
Alla behöver känslan av att vara tillräcklig, känslan av att folk uppskattar en och tycker man är bra. Jag vet det, för jag är precis en sån människa själv. Jag behöver bekräftelse, jag behöver få höra att jag är bra och jag behöver också få känna på att folk tror på mig. Det behöver alla vi människor. Vi behöver tillit. Vi behöver bekräftelse och vi behöver få känna att vi lyckats. Har vi det, då klarar vi också av mycket mer.
Känner du aldrig uppskattning, känner du aldrig att någon tror på dig, känner du aldrig bekrätelse, nä tro fan att det inte alltid fungerar då. Självklart är man sämre, självklart blir man nervös, självklart känner man ett behov av att prestera och självklart känner man sig underlägsen. Ingen människa vill känna så. Alla vi behöver bekräftelse från ett eller ett annat håll.
5 år.
Idag är det fem hela år sedan jag träffade min livs kärlek. Den människan jag vill vara med resten av mitt liv, den människan jag vill ha en framtid med, den människan jag vill ska vara min för alltid.
Det är inte så att jag tänker skriva en roman till dig nu Oscar, för du vet att jag älskar dig över hela mitt hjärta och det berättar jag nog för dig, lite för ofta, så du blir lite sådär självgod som bara du kan vara.
Jag är kär i dig, har varit i 5 år nu och tänker vara det resten av mitt liv för du är den som får mig lycklig och får mig tro igen när jag är ledsen.
Jag älskar dig och kommer göra det för alltid.
stark, feg, rädd?
Jag kan inte riktigt komma underfund med vad jag är. Är jag stark, feg eller rädd? Har jag bra självförtroende eller är det något jag intalar mig själv? är jag framåt när jag träffar nya människor? Hur är jag? Jag har inte riktigt förstått det själv än. Jag försöker hela tiden tro att jag är så stark, så framåt och har så bra självförtroende men även jag bör vara svag ibland, även jag bör vara feg och även jag bör vara rädd ibland för att träffa nya människor.
Det handlar om olika siutationer. Olika situationer där jag känner mig självsäker, där jag känner mig stark och där jag verkligen kan känna att jag kommer att lyckas. Ibland tycker jag själv att jag är så jävla bra, andra stunder tycker jag att det finns många som är bättre än mig och i vissa stunder kan jag tvivla på om det är jag eller dem som är bäst?
I vissa stunder är jag rädd för vad folk ska tycka om mig, rädd för vad folk ska säga om mitt sätt, arr jag är en riktig bitch ibland, egentligen är jag inte det- jag har bara ett fruktansvärt-jävla-dåligt temprament om något går fel, om något går som jag inte vill och jag helt enkelt är på väg att misslyckas. Ja, då kan jag vara en riktig-jävla-bitch.
I andra stunder kan jag känna att jag inte bryr mig ett dugg om vad folk tycker om mig, att jag inte bryr mig alls om att någon klankar ner på mig och att jag inte bryr mig för fem öre om någon tycker att jag är si eller så. Jag är nöjd med mig själv och skiter verkligen i vad ni tycker.
Jag önskade att jag hade tänkt så alltid, för det viktigaste är att du är nöjd med dig själv, att du är lycklig och att du är precis den människa du alltid har velat vara.
Pinsamt? Nä, aldrig för mig.
Föräldrar som var pinsamma var aldrig ett problem för mig. Oavsett om min pappa gick in på mitt rum i kalsonger när jag hade massa kompisar hemma brydde jag aldrig mig. Mina föräldrar var inte pinsamma. Mina föräldrar var unga, snygga och jävligt roliga.
Mina föräldrar har båda två spelat fotboll tillsammans med mig och min bror och då snackar vi inte om lite skönlir, utan mamma har spelat damfotboll med mig i divison 4 och pappa har spelat herrfotboll med min bror i division 5. Visst var det lite märkligt när man på en fotbollsplan skriker "mamma, passa bollen" eller när min bror skriker "pappa, täck till vänster" men jag tycker det är så jävla härligt, så jävla bra och har aldrig tyckt mina föräldrar varit pinsamma, inte en endaste sekund. Jag har snarare varit stolt över dem, stolt över att de är just mina föräldrar som är så häftiga, just mina föräldrar som är så snygga och just mina föräldrar som spelat fotboll med mig.
Mina föräldrar har gjort allt som folk skulle kunna räkna som pinsamt, men vafan, det är ju människor de med, eller hur? Sen att alla mina kompisar har kommit till min mamma när de har haft kärleksproblem eller mina killkompisar tyckt min pappa var häftig när jag var liten, de är ju bara ett plus.
Mina föräldrar är väldigt konstiga, väldigt annorlunda men fan vad roliga dem är.
nu är jag förbannad.
Rösta på Kevin Walker. Det var det enda som snurrade i mitt huvud när Kevin sjöng sin första låt i fredagens program, det var det enda som snurrade i mitt huvud när jag läste om Erik och Elins "pakt" emot Kevin och det var verkligen det enda, det ENDA som snurrade i mitt huvud när juryn totalsågade honom efter hans framträdande, trots att han inte var ett skit sämre än de andra.
Tråkigt, tråkigt att juryn kan avguda en människa och rent ut sagt avsky en annan. Det är så uppgjort att de inte ska tycka om Kevin, enbart för han har andra intresse än just att sjunga, endast för han är en "flickidol" och enbart för de har inbillat sig att han av någon anledning är mindre idol än de andra två. Jag är inget Kevin Walker fan direkt, men jag avskyr när folk blir olika behandlade.
Jag tycker inte Kevin har den bästa rösten i idol, verkligen inte, jag tycker inte Kevin har gjort bra framträdande alltid och jag tycker heller inte att Kevin bäst. Det jag tycker, det som stör mig är att han är INTE sämre än de andra två deltagarna, han är inte mindre idol än de andra två och han är verkligen inte så dålig som juryn påstår. Han är bra, han har talang och han levererar.
Alexander Bard kan inte hjälpa att han har blivit kär i Erik Rapp, alltså på riktigt och därför avgudar honom som han vore ett helgon eller något. Anders Bagge påstår att han är en gud. Laila Bagge påstår att hon inte har något att säga för det är så fruuuuktansvärt bra. Därför har de valt att Kevin är ute. "Precis som din låt säger, go home, det är kanske det du kommer göra ikväll" är vad Bard sa efter Kevins framträdande. Jag önskade att han kunde fara åt ett helt annat håll och komma tillbaka till verkligheten, komma tillbaka till världen och att Anders Bagge kunde ta tillbaka att Erik är en gud.
Jag hoppas att alla röstar på Kevin Walker idag, så juryn kan få sig en jävla käftsmäll då Kevin inte är ett dugg sämre än någon av de andra deltagarna.
Sommar.
Att ge igen är bra ibland.
Vissa människor är rädda. Rädda för allting, för omvärlden, för människor över lag, för konflikter och för problem. Sen har vi vissa andra människor, som är tvärtom. Sådana människor som jag- som gärna lägger sig i när det är en konflikt, som alltid ska rädda alla andra människor och säger rakt ut vad man tycker och tänker och har absolut ingen som helst tanke på konsekvenserna.
Ibland är jag kanske bara för mycket och ibland är kanske ni blyga bara för lite. Jag vet inte, men när jag tänker på att stå i bakgrunden, inte säga ett skit, aldrig kunna uttrycka vad jag känner och ständigt backa vid konflikter, då blir jag knäsvag. På riktigt. Antagligen tänker ni tvärtom, att ständigt vara i centrum, att ständigt säga sina åsikter utan att tänka sig för och att ständigt ge sig in i konflikter är förfärligt hemskt. Vi är olika och det är bra men det bästa hade varit om vi hade kunnat använda oss lite av varandra.
Jag hade kanske inte behövt lägga mig i varenda konflikt och försöka hjälpa mina kompis (då jag ofta själv blir den som får problem), du kanske inte alltid behöver stå i bakgrunden utan ta ett steg framåt och visa att du också finns. Jag kanske ska tänka mig för innan jag säger något och tänka på vilka konsekvenser det ger och du kanske ska våga säga ibland hur du känner så du slipper ha allting inom dig. Jag kanske helt enkelt ska tagga ner lite och du kanske ibland ska våga lite mer, inte vara rädd och försöka visa styrka.
Hårdare straff minskar brottsligheten.
Jag är nästan säker. Att veta att ett mord på en annan människa ger några enstaka år i fängelse får mig att se mörker. Att veta att en våldtäkt, som verkligen skadat en annan människa för livet ibland bara kan ge ungdomsvård är avskyvärt och att veta att flera som begår brott dagligen lever fria där ute. Det är förskräckligt, vårt rättssystem är förjävligt och det kan gå riktigt jävla illa för vårt land om vi inte tar itu med brottsligheten i tid.
Ibland blir man rädd, rädd för att gå själv när det är mörkt, rädd för att gå i vissa städer överhuvudtaget, rädd att något skulle hända en och de skyldiga blir friade, för det händer allt för ofta. "Kumlamannen" som utnyttjade över 20 barn i åldern 11-14 dömdes till 2 års fängelse, kan ni fatta, 2 JÄVLA ÅR? 2 år av ens liv, det är ju förhelvete ingenting! Han utnyttjade en flicka i 13 års åldern så pass att hon tog sitt eget liv och han ska sitta i fängelse i 2 år? Du kan mörda din flickvän och få 4-5 års fängelse. Du och din kompis kan mörda en annan människa men de kan inte döma någon av er för mord för de vet inte vem som avlöste de avgörande slaget. Döm förhelvete båda till livstid!!! Det är helt sjukt att man mår riktigt illa. Det är så patetiskt och alla människor vet om det men ändå tar vi inte tag i saker, vi gör inte saker bättre utan vi snackar mest om att vi SKA göra allting bättre.
Kom igen nu Sverige, inskaffar vi hårdare straff kommer brottsligheten minskar med många procent.
"Vilka utgifter finns förutom hyra?"
Jag hör det dagligen. Alla ungdomar som inte har någon jävla koll på var pengar kommer ifrån, vilka utgifter en normal människa har och hur det kan komma sig att man "bara" får ut 18 tusen kronor.
Jag tycker det är rätt läskigt, rätt skrämmande och rätt sjukt att barn inte fått lära sig hur allting går till, vad man betalar som vuxen varje månad, var alla pengar blir av efter skatt och varför man inte har råd att handla kläder för flera tusen i månaden.
Många, nu säger jag inte alla men många ungdomar tror att pengarna aldrig tar slut. De tror de finns där på det lilla fina kortet och kortet blir aldrig tomt. Men det största problemet är faktiskt inte ungdomarna, utan det är föräldrarna. Föräldrar som ger och ger och ger och inte har i åtanke hur illa barnen faktiskt kan råka ut i framtiden med tanke på deras okunskap om livet i sig. För en stor del av livet beror faktiskt på hur man hanterar sin ekonomi. Klarar man inte det, kan man vara skuldsatt resten av livet och vara ute på riktigt hal is.
Jag lärde mig alltid som liten att spara, oavsett om det var 5 kronor eller 100 kronor så var det alltid något, det var alltid något som växte, det var alltid en trygghet av att veta att man hade lite pengar om man verkligen ville ha någonting och en känsla som kom över en när man hade sparat till något man längtat efter att få köpa.
Idag älskar jag att spara pengar och kan ibland vara lite snål mot mig själv, men det jag vet- det är att mina föräldrar lärde mig något som jag kommer ta med mig resten av livet. För ett tryggt liv bådar gott på en bra ekonomi.
Att involvera din partner i ditt liv, är det viktigaste av allt.
Nu menar jag inte att du inte får ha dina drömmar, du inte kan uppleva det du alltid drömt om och att din partner blir ett hinder för dina önskningar men för mig blev det tvärtom - Jag visste nog inte vad drömmar var förrän jag träffade min pojkvän. För han blev min dröm.
Jag tycker att alla ska göra precis vad de känner för, resa utomlands, gå på högskolan där de alltid önskat, "leva livet" som många kallar det, bli proffs i någon idrott och allt däremellan. Det jag känner sedann jag blev kär, det är att mina drömmar aldrig kan bli några riktiga drömmar utan min kärlek. Jag kan visst drömma om att åka en månad utomlands och jag kan visst drömma om att bli fotbollsproffs men oavsett, kommer dessa drömmar aldrig vara mina drömmar utan honom. Han är min dröm och resten är bara en bonus.
Vill ni åka utomlands utan er partner ett år "för att hitta er själva", "för att klara er på egen hand" eller för att "leva livet", gör då det om det känns rätt. Dock har min inställning till det har alltid varit densamma, att är du tillsammans med någon, förälskad i någon, vill du göra allt med den personen. Den personen är den man först tänker att man vill åka utomlands med och upptäcka världen med, den personen man skulle ta med till det stället man vill uppfylla sin dröm och den personen man i fråga först och främst tänker på när det handlar om drömmar.
För min dröm skulle aldrig kunna slå in utan att jag hade min kärlek vid min sida.
För min dröm skulle aldrig kunna slå in utan att jag hade min kärlek vid min sida.
Det är inget fel med att titta film tillsammans.
Vi sitter bredvid varandra i soffan, jag spelar spel på mobilen och han kollar film på datorn. Vi är riktigt jävla vanliga, många hade sett det som tråkigt, men jag gör inte det. Vi är vanliga, absolut, men jag är lycklig, jag är lycklig att vara det som folk kallar "svensson", lycklig att ha någon i mitt liv som är både min kärlek och min bästa kompis, jag är lycklig att vi inte behöver hitta på något varje dag för att veta att vi älskar varandra. För vi gör det. Oerhört mycket.
Jag är inte den som måste hitta på något ena helgen och något annat den andra. Vi är som vi är och är lyckliga för det vi har. Jag tror på kärlek och det har jag gjort enda sedan jag träffade Oscar. Tyvärr är det inte ovanligt att många tror att gräset är grönare på andra sidan för det känns tråkigt för tillfället, det känns inte som det gjorde i början av förhållandet, men allvarligt?? Tror ni att det skulle pirra i magen i 50 år varje gång man såg sin kärlek eller? För fan! Ta istället tag på ert förhållande och spring inte ifrån det. Lev som ni vill.
Att tvunget måste känna fjärilar i magen när man kysser varandra. Att det tvunget ska pirra när man ser sin kärlek. Att man tvunget ska sväva på moln när man är tillsammans och att man tvunget måste hitta på saker hela tiden för att hålla kärleken vid liv. Jag tycker det är överdrivet, så in i helvete. Ärligt talat så pirrar det inte ett skit i kroppen när jag ser min pojkvän, jag har inte några jävla fjärilar i magen och vi kan ligga i sängen flera timmar och bara kolla film tillsammans utan att det stör mig. Detta är kärlek, detta är kärlek för mig. Att bara vara men ändå vara tillsammans. Här finns kärleken.
Precis här.
att köa är väl rätt svenskt..
Vad är egentligen svenskt? Vad är det som definierar att du är svensk eller inte? Vad är kärnan av svenskhet och hur bevisar man att man är svensk? just nu är jag rätt trött på debatten om vem som är svensk eller inte. Vad som är svenskt eller inte och vilka man ska definiera som svenska och vilka som inte ska definieras som svenskar.
Kommer du från Sverige och det känns som ditt land, så självklart definieras du som svensk. Jag tror inte någon annan person kan dra slutsatsen om du är svensk eller inte, utan det är helt upp till dig själv. Det jag har lagt märke till är dock att det är en hel del "invandrare" som bor i Sverige som inte vill definieras som svenskar, som inte vill anpassa sig efter samhället, som gärna påstår att de kommer från Kosovo etc. så självklart är det svårt att avgöra om du VILL ses som svensk eller inte.
Varje gång jag tänker på Sverige så tänker på konflikträdda människor som gärna står i bakgrunden, jag tänker på att vi är snälla mot våra barn och självklart tänker jag på den förbannade jantelagen. Det är svenskt att värna om sin egen frihet så länge man inte inkränktar på andras områden ("gå gärna naken, men inte så jag ser det"). Och sen är det framförallt vanligt att man köar. Men när jag tänker på Sverige känner jag även kärlek, jag känner trygghet och jag känner att det är här jag vill leva.
För att vara svensk behöver du inte passa in, du behöver inte vara konflikträdd, du behöver inte vara en av dem som är avundsjuka på allt och alla, du kan vara dig själv till hundra procent. Så det är helt upp till dig själv om du vill definieras som svensk eller inte. Det är ingen människa i världen som kommer säga emot dig om du klart och tydligt berättar att du ser dig själv som svensk, du vill lära dig det svenska språket, du vill anpassa dig efter samhället och du även är tacksam att du får bo i Sverige. För det är jag, tacksam. Varenda dag.
Du är så viktig.
Idag är ingen vanlig dag, för det är alla pappors dag, hurra hurra hurra!
Min pappa är speciell, rolig, omtänksam, snäll, smart, talangfull och otroligt viktig för mig men han är också snurrig, annorlunda och väldigt glömsk. Men jag älskar dig pappa, precis som du är och det är de som gör dig till världens bästa. Du och mamma har lärt mig saker, saker som gör att jag har kommit så långt i livet, saker som har gjort att jag alltid stått upp för vem jag är och saker som jag alltid kommer bära med mig. Du har alltid tyckt att jag ska stå för vad jag tycker, för de har alltid både du och mamma gjort och jag beundrar er. Ni är precis så modiga som jag alltid har velat vara och som jag faktiskt är idag och det uppskattar jag.
Min pappa är speciell, rolig, omtänksam, snäll, smart, talangfull och otroligt viktig för mig men han är också snurrig, annorlunda och väldigt glömsk. Men jag älskar dig pappa, precis som du är och det är de som gör dig till världens bästa. Du och mamma har lärt mig saker, saker som gör att jag har kommit så långt i livet, saker som har gjort att jag alltid stått upp för vem jag är och saker som jag alltid kommer bära med mig. Du har alltid tyckt att jag ska stå för vad jag tycker, för de har alltid både du och mamma gjort och jag beundrar er. Ni är precis så modiga som jag alltid har velat vara och som jag faktiskt är idag och det uppskattar jag.
Du, min fina pappa har alltid velat att jag ska göra det som gör mig lycklig, det var allt från att välja rätt skola, att välja rätt kompisar, till att välja rätt fotbollslag. Det viktigaste för dig har aldrig varit att jag ska bli proffs eller jag ska bli framgångsrik, det viktigaste för dig har alltid varit att se mig lycklig- oavsett vad det har handlat om så har du alltid velat att jag ska vara glad och det kan jag säga att jag är varje gång jag tänker på att just du är min pappa.
You´re my reason for looking forward tomorrow.
Vad är normalt?
"Det finns inget som heter normalt" - det är den nya sidan många ser på det och stora diskussioner kring de ämnet. Jag kan till viss del hålla med om att det inte finns något som heter normalt för man kan göra som man vill, se ut som man vill och vara den man själv vill vara utan att det är konstigt. Men just definitionen av att "något är normalt" måste ju finnas. Jag anser att det som är normalt är de som dem flesta har, de flesta bär eller hur de flesta ser ut. Men sen är det verkligen inget fel att bära något annat, göra något annat eller se ut på något annat sätt.
Många tror att det inte finns något som heter normalt för man ska kunna vara precis som man vill, likaså att killar ska kunna bära klänning och det inte ska vara onormalt, men det är det ju. Det är ju onormalt att en kille bär klänning och det kommer de förmodligen alltid vara. Men sen att det är fel, det är helt och hållet upp till personen som bär det. Trivs personen med det, så visst, bär det. Men kom sen aldrig och säg att det är normalt.
Jag kanske inte skulle vela påstå att jag är normal i alla lägen, jag säger vad jag tycker och tänker utan att ibland tänka mig för och det är rätt onormalt. Jag tycker inte folk vågar stå för sina åsikter speciellt mycket i dagens samhälle, utan det handlar liksom att hänga med och smälta med. Jag avskyr det och kan gärna vara onormal. Jag är nog normal på många sätt och onormal på vissa andra. Men att det inte finns något som heter normalt, de är ju faktiskt bara en lögn. Det finns visst något som heter normalt och det är de majoriteten gör, vad majoriteten bär för kläder och vad majoriteten gillar.
"Sometimes I pretend to be normal. But I gets boring, so I gets back to being me."
våga älska.
Nu kommer det igen, mitt älskade uttryck. "Var inte rädd", och var heller inte rädd att älska, var inte rädd att bli sårad, var inte rädd att släppa in någon nära in på dig, var inte rädd för att chansa. Ta istället chansen och våga älska.
Många av mina kompisar har varit rädda att älska, för att bli lämnad. Jag förstår det, det suger. Riktigt hårt. Men du kan aldrig någonsin bli lycklig om du ska gå hela livet utan att ta chansen. Det kanske blir bra, det kanske blir ni två för alltid, om inte - så får du en ny chans.
Jag har haft turen att ha min stora kärlek kvar hos mig, efter fem år. Men jag var aldrig rädd för att bli kär i honom, jag föll för honom direkt och sen var det bra med det. Det gör inget att bli kär, det är inte farligt att ha folk nära sig, man mår bra av det. Alla mår bra av det. Det är bättre att du vågar satsa på att det kanske blir bra, än att vänta på ett bättre tillfälle. Allting i livet tror jag handlar om rädsla, till allting. Är det inte till kärleken, då är det till arbetet. Antingen handlar det om att bli lämnad eller att misslyckas.
Ta chansen, gör något stort av det. Det kanske går åt skogen, men vafan, eller kanske det blir din livs största kärlek. Det kommer du aldrig veta förrän du har vågat. Ta chansen och gör en förändring.
skitsnack.
Jag gör det. Din chef gör det. Säkerligen även din familj och din partner. Jag slår vad om att du också gjort det! Ju taskigare och smutsigare desto bättre. Alla gör vi det på ett sätt eller annat, vare sig vi menar det eller inte, vare sig vi ångrar oss eller inte. Snackar skit, pratar bakom ryggen, baktalar.
Men vi kvinnor är helt enkelt värst. Vi. Ja, jag tänker faktiskt säga "vi" för jag vet att det är vanligare än vi tror. Vi unnar inte varandra. Vi reagerar på andras lycka och därför sårar vi, snackar bakom ryggen på varandra och är allmänt barnsliga och jag är nästan säker på att det flesta fallen är bara för den jävla avundsjukan.
Ibland funderar jag på vad det är för fel på tjejer. Allt snack om att tjejer är så omtänksamma och snällare än killar. Tjejer gråter, tjejer tröstar och det känns jättebra. Men hur bra känns det när man får veta dagem efter att hon som tröstade har sagt till någon annan att man är jobbig, ful och besvärlig? då i den studen känns det nog inte lika bra.
Kalla mig konflikträdd och säg att jag inte är någon riktig vän eller en "jävla bitch" men rannsaka även dig själv. Vad har du sagt om dina nära och kära och var går din gräns för vad som är skitsnack? Råkar du nämna för en vän om en annnan att hennes tröja inte riktigt var så snygg som du sa, är det elakt? sitter du och diskuterar om en annan person hur hon borde göra diverse personliga val utan att delge personen i fråga dina åsikter? Kanske tappar även du greppet ibland och öser kritik och skällsord över någon som du egentligen älskar högt, sådant du kanske bara delvis menar men som känns onödigt att vidarebefodra till denne? var går gränsen mellan att säga en åsikt om en person till att vara riktigt elak?Jag skulle kunna sitta och lyssna dag ut och dag in på detta skitsnack som sprider sig runt om på skolor, på bussar, i affärer, nästan var som helst, men jag är rätt trött på det. Trött på att vi inte kan växa upp och stå för vad vi tycker. Trött på att folk är så fruktansvärt fega och konflikträdda.
Kom igen nu.. Har du något dåligt att säga om mig så säg det till mig och inte till någon annan.