nu är jag förbannad.
Rösta på Kevin Walker. Det var det enda som snurrade i mitt huvud när Kevin sjöng sin första låt i fredagens program, det var det enda som snurrade i mitt huvud när jag läste om Erik och Elins "pakt" emot Kevin och det var verkligen det enda, det ENDA som snurrade i mitt huvud när juryn totalsågade honom efter hans framträdande, trots att han inte var ett skit sämre än de andra.
Tråkigt, tråkigt att juryn kan avguda en människa och rent ut sagt avsky en annan. Det är så uppgjort att de inte ska tycka om Kevin, enbart för han har andra intresse än just att sjunga, endast för han är en "flickidol" och enbart för de har inbillat sig att han av någon anledning är mindre idol än de andra två. Jag är inget Kevin Walker fan direkt, men jag avskyr när folk blir olika behandlade.
Jag tycker inte Kevin har den bästa rösten i idol, verkligen inte, jag tycker inte Kevin har gjort bra framträdande alltid och jag tycker heller inte att Kevin bäst. Det jag tycker, det som stör mig är att han är INTE sämre än de andra två deltagarna, han är inte mindre idol än de andra två och han är verkligen inte så dålig som juryn påstår. Han är bra, han har talang och han levererar.
Alexander Bard kan inte hjälpa att han har blivit kär i Erik Rapp, alltså på riktigt och därför avgudar honom som han vore ett helgon eller något. Anders Bagge påstår att han är en gud. Laila Bagge påstår att hon inte har något att säga för det är så fruuuuktansvärt bra. Därför har de valt att Kevin är ute. "Precis som din låt säger, go home, det är kanske det du kommer göra ikväll" är vad Bard sa efter Kevins framträdande. Jag önskade att han kunde fara åt ett helt annat håll och komma tillbaka till verkligheten, komma tillbaka till världen och att Anders Bagge kunde ta tillbaka att Erik är en gud.
Jag hoppas att alla röstar på Kevin Walker idag, så juryn kan få sig en jävla käftsmäll då Kevin inte är ett dugg sämre än någon av de andra deltagarna.
Sommar.
Att ge igen är bra ibland.
Vissa människor är rädda. Rädda för allting, för omvärlden, för människor över lag, för konflikter och för problem. Sen har vi vissa andra människor, som är tvärtom. Sådana människor som jag- som gärna lägger sig i när det är en konflikt, som alltid ska rädda alla andra människor och säger rakt ut vad man tycker och tänker och har absolut ingen som helst tanke på konsekvenserna.
Ibland är jag kanske bara för mycket och ibland är kanske ni blyga bara för lite. Jag vet inte, men när jag tänker på att stå i bakgrunden, inte säga ett skit, aldrig kunna uttrycka vad jag känner och ständigt backa vid konflikter, då blir jag knäsvag. På riktigt. Antagligen tänker ni tvärtom, att ständigt vara i centrum, att ständigt säga sina åsikter utan att tänka sig för och att ständigt ge sig in i konflikter är förfärligt hemskt. Vi är olika och det är bra men det bästa hade varit om vi hade kunnat använda oss lite av varandra.
Jag hade kanske inte behövt lägga mig i varenda konflikt och försöka hjälpa mina kompis (då jag ofta själv blir den som får problem), du kanske inte alltid behöver stå i bakgrunden utan ta ett steg framåt och visa att du också finns. Jag kanske ska tänka mig för innan jag säger något och tänka på vilka konsekvenser det ger och du kanske ska våga säga ibland hur du känner så du slipper ha allting inom dig. Jag kanske helt enkelt ska tagga ner lite och du kanske ibland ska våga lite mer, inte vara rädd och försöka visa styrka.
Hårdare straff minskar brottsligheten.
Jag är nästan säker. Att veta att ett mord på en annan människa ger några enstaka år i fängelse får mig att se mörker. Att veta att en våldtäkt, som verkligen skadat en annan människa för livet ibland bara kan ge ungdomsvård är avskyvärt och att veta att flera som begår brott dagligen lever fria där ute. Det är förskräckligt, vårt rättssystem är förjävligt och det kan gå riktigt jävla illa för vårt land om vi inte tar itu med brottsligheten i tid.
Ibland blir man rädd, rädd för att gå själv när det är mörkt, rädd för att gå i vissa städer överhuvudtaget, rädd att något skulle hända en och de skyldiga blir friade, för det händer allt för ofta. "Kumlamannen" som utnyttjade över 20 barn i åldern 11-14 dömdes till 2 års fängelse, kan ni fatta, 2 JÄVLA ÅR? 2 år av ens liv, det är ju förhelvete ingenting! Han utnyttjade en flicka i 13 års åldern så pass att hon tog sitt eget liv och han ska sitta i fängelse i 2 år? Du kan mörda din flickvän och få 4-5 års fängelse. Du och din kompis kan mörda en annan människa men de kan inte döma någon av er för mord för de vet inte vem som avlöste de avgörande slaget. Döm förhelvete båda till livstid!!! Det är helt sjukt att man mår riktigt illa. Det är så patetiskt och alla människor vet om det men ändå tar vi inte tag i saker, vi gör inte saker bättre utan vi snackar mest om att vi SKA göra allting bättre.
Kom igen nu Sverige, inskaffar vi hårdare straff kommer brottsligheten minskar med många procent.
I don't remember days, I remember moments.
"Vilka utgifter finns förutom hyra?"
Jag hör det dagligen. Alla ungdomar som inte har någon jävla koll på var pengar kommer ifrån, vilka utgifter en normal människa har och hur det kan komma sig att man "bara" får ut 18 tusen kronor.
Jag tycker det är rätt läskigt, rätt skrämmande och rätt sjukt att barn inte fått lära sig hur allting går till, vad man betalar som vuxen varje månad, var alla pengar blir av efter skatt och varför man inte har råd att handla kläder för flera tusen i månaden.
Många, nu säger jag inte alla men många ungdomar tror att pengarna aldrig tar slut. De tror de finns där på det lilla fina kortet och kortet blir aldrig tomt. Men det största problemet är faktiskt inte ungdomarna, utan det är föräldrarna. Föräldrar som ger och ger och ger och inte har i åtanke hur illa barnen faktiskt kan råka ut i framtiden med tanke på deras okunskap om livet i sig. För en stor del av livet beror faktiskt på hur man hanterar sin ekonomi. Klarar man inte det, kan man vara skuldsatt resten av livet och vara ute på riktigt hal is.
Jag lärde mig alltid som liten att spara, oavsett om det var 5 kronor eller 100 kronor så var det alltid något, det var alltid något som växte, det var alltid en trygghet av att veta att man hade lite pengar om man verkligen ville ha någonting och en känsla som kom över en när man hade sparat till något man längtat efter att få köpa.
Idag älskar jag att spara pengar och kan ibland vara lite snål mot mig själv, men det jag vet- det är att mina föräldrar lärde mig något som jag kommer ta med mig resten av livet. För ett tryggt liv bådar gott på en bra ekonomi.
Att involvera din partner i ditt liv, är det viktigaste av allt.
Nu menar jag inte att du inte får ha dina drömmar, du inte kan uppleva det du alltid drömt om och att din partner blir ett hinder för dina önskningar men för mig blev det tvärtom - Jag visste nog inte vad drömmar var förrän jag träffade min pojkvän. För han blev min dröm.
Jag tycker att alla ska göra precis vad de känner för, resa utomlands, gå på högskolan där de alltid önskat, "leva livet" som många kallar det, bli proffs i någon idrott och allt däremellan. Det jag känner sedann jag blev kär, det är att mina drömmar aldrig kan bli några riktiga drömmar utan min kärlek. Jag kan visst drömma om att åka en månad utomlands och jag kan visst drömma om att bli fotbollsproffs men oavsett, kommer dessa drömmar aldrig vara mina drömmar utan honom. Han är min dröm och resten är bara en bonus.
Vill ni åka utomlands utan er partner ett år "för att hitta er själva", "för att klara er på egen hand" eller för att "leva livet", gör då det om det känns rätt. Dock har min inställning till det har alltid varit densamma, att är du tillsammans med någon, förälskad i någon, vill du göra allt med den personen. Den personen är den man först tänker att man vill åka utomlands med och upptäcka världen med, den personen man skulle ta med till det stället man vill uppfylla sin dröm och den personen man i fråga först och främst tänker på när det handlar om drömmar.
För min dröm skulle aldrig kunna slå in utan att jag hade min kärlek vid min sida.
För min dröm skulle aldrig kunna slå in utan att jag hade min kärlek vid min sida.
Längtan av att snart återvända.
Det är inget fel med att titta film tillsammans.
Vi sitter bredvid varandra i soffan, jag spelar spel på mobilen och han kollar film på datorn. Vi är riktigt jävla vanliga, många hade sett det som tråkigt, men jag gör inte det. Vi är vanliga, absolut, men jag är lycklig, jag är lycklig att vara det som folk kallar "svensson", lycklig att ha någon i mitt liv som är både min kärlek och min bästa kompis, jag är lycklig att vi inte behöver hitta på något varje dag för att veta att vi älskar varandra. För vi gör det. Oerhört mycket.
Jag är inte den som måste hitta på något ena helgen och något annat den andra. Vi är som vi är och är lyckliga för det vi har. Jag tror på kärlek och det har jag gjort enda sedan jag träffade Oscar. Tyvärr är det inte ovanligt att många tror att gräset är grönare på andra sidan för det känns tråkigt för tillfället, det känns inte som det gjorde i början av förhållandet, men allvarligt?? Tror ni att det skulle pirra i magen i 50 år varje gång man såg sin kärlek eller? För fan! Ta istället tag på ert förhållande och spring inte ifrån det. Lev som ni vill.
Att tvunget måste känna fjärilar i magen när man kysser varandra. Att det tvunget ska pirra när man ser sin kärlek. Att man tvunget ska sväva på moln när man är tillsammans och att man tvunget måste hitta på saker hela tiden för att hålla kärleken vid liv. Jag tycker det är överdrivet, så in i helvete. Ärligt talat så pirrar det inte ett skit i kroppen när jag ser min pojkvän, jag har inte några jävla fjärilar i magen och vi kan ligga i sängen flera timmar och bara kolla film tillsammans utan att det stör mig. Detta är kärlek, detta är kärlek för mig. Att bara vara men ändå vara tillsammans. Här finns kärleken.
Precis här.
Nu är jag lycklig.
Jag har gjort rätt och jag känner det enda in i själen. Jag har all rätt att känna mig viktig, speciell och duktig. Jag har tagit ett steg som jag inte har gjort många gånger i mitt liv. Jag har lämnat tryggheten och för första gången känns det riktigt bra. Det känns helt rätt på alla sätt i världen och jag är stolt över mig själv på så många plan. Jag har under bara några veckor utvecklats som person, blivit starkare och haft den känslan att detta kommer bli något bra.
Ibland vet man bara det, utan att kunna se in i framtiden. Jag vet att om jag gör allt rätt, ger allt och visar var skåpet ska stå, då kommer inget gå fel. Inget kan gå fel, förutom om jag inte gör mitt bästa och det kommer jag göra, i varje jävla moment. För att bli så bra som möjligt.
Detta har för mig inte varit något speciellt det senaste året, det har varit liksom en hobby, ett fritidsintresse och något jag kunde ta mig till för att slippa all stress med skolan och liknande. Men nu har min glädje kommit tillbaka, min vinnarinstinkt och en vilja, som jag trodde att jag inte hade. Men jag har den, viljan och det är nu den kommer att behövas mer än någonting annat. För första gången på länge tror jag på mig själv, att det här kommer bli sjukt jävla bra. Det är här jag vill vara, för nu är jag lycklig.
Smile and let the world wonder why.
det är väl inte rättvist..
Det är mycket snack om feminismen hit och dit och kvinnorna har det sämre på så otroligt många plan och oj vad det är synd om oss. Nä allvarligt talat, jag är emot feminismen för jag tycker de är överdrivet, för vi kvinnor har det bättre än männen på många sätt. Men det som påverkar mig mest och som gör stor inverkan på mitt liv det är skillnaden mellan damfotboll och herrfotboll. Skillnaden gällande satsningen. Skillnaden gällande publiciteten och skillnaden mellan vad män och kvinnor tjänar på sin fotboll.
De flesta damspelare i allsvenskan kan inte försörja sig på sin fotboll utan behöver ett arbete vid sidan om. Herrspelare i division 1-2 tjänar pengar redan då. Jag vet att det är stor skillnad på publiksiffror och liknande men jag tycker det är förjävligt. Jag tycker det är riktigt hemskt att veta att man måste bli bland de bästa spelarna i världen för att kunna leva gott på sin lön, som herrspelare i allsvenskan kan. Nu snackar vi heller inget lyxliv, utan ha det gott ställt. Jag tycker det är sjukt, idiotiskt och jävligt orättvist.
Jag kan inte göra något åt det, men jag hade velat ha samma chans som herrarna, ha samma chans att gå långt och kunna leva på sin fotboll, ha samma chans att helt enkelt vara viktig, ha samma chans att vilja bli riktigt jävla bra och sedan få utdelning av sitt hårda jobb, men icke, vi kan träna 5-6 dagar i veckan men inte fan lönar det sig. Du måste bli bland de bästa i världen för att göra skillnad, för att synas och för att fotbollen ska kunna ge dig ett liv för den mödan du lagt ner. Oavsett vad så hoppas jag skillnaden förändras, jag hoppas att vi damer kommer göra riktig jävla succé och jag hoppas att vi kommer få utdelning av all jävla träning vi lägger ner. För det är vi värda. 
Some love.
att köa är väl rätt svenskt..
Vad är egentligen svenskt? Vad är det som definierar att du är svensk eller inte? Vad är kärnan av svenskhet och hur bevisar man att man är svensk? just nu är jag rätt trött på debatten om vem som är svensk eller inte. Vad som är svenskt eller inte och vilka man ska definiera som svenska och vilka som inte ska definieras som svenskar.
Kommer du från Sverige och det känns som ditt land, så självklart definieras du som svensk. Jag tror inte någon annan person kan dra slutsatsen om du är svensk eller inte, utan det är helt upp till dig själv. Det jag har lagt märke till är dock att det är en hel del "invandrare" som bor i Sverige som inte vill definieras som svenskar, som inte vill anpassa sig efter samhället, som gärna påstår att de kommer från Kosovo etc. så självklart är det svårt att avgöra om du VILL ses som svensk eller inte.
Varje gång jag tänker på Sverige så tänker på konflikträdda människor som gärna står i bakgrunden, jag tänker på att vi är snälla mot våra barn och självklart tänker jag på den förbannade jantelagen. Det är svenskt att värna om sin egen frihet så länge man inte inkränktar på andras områden ("gå gärna naken, men inte så jag ser det"). Och sen är det framförallt vanligt att man köar. Men när jag tänker på Sverige känner jag även kärlek, jag känner trygghet och jag känner att det är här jag vill leva.
För att vara svensk behöver du inte passa in, du behöver inte vara konflikträdd, du behöver inte vara en av dem som är avundsjuka på allt och alla, du kan vara dig själv till hundra procent. Så det är helt upp till dig själv om du vill definieras som svensk eller inte. Det är ingen människa i världen som kommer säga emot dig om du klart och tydligt berättar att du ser dig själv som svensk, du vill lära dig det svenska språket, du vill anpassa dig efter samhället och du även är tacksam att du får bo i Sverige. För det är jag, tacksam. Varenda dag.
mums
Du är så viktig.
Idag är ingen vanlig dag, för det är alla pappors dag, hurra hurra hurra!
Min pappa är speciell, rolig, omtänksam, snäll, smart, talangfull och otroligt viktig för mig men han är också snurrig, annorlunda och väldigt glömsk. Men jag älskar dig pappa, precis som du är och det är de som gör dig till världens bästa. Du och mamma har lärt mig saker, saker som gör att jag har kommit så långt i livet, saker som har gjort att jag alltid stått upp för vem jag är och saker som jag alltid kommer bära med mig. Du har alltid tyckt att jag ska stå för vad jag tycker, för de har alltid både du och mamma gjort och jag beundrar er. Ni är precis så modiga som jag alltid har velat vara och som jag faktiskt är idag och det uppskattar jag.
Min pappa är speciell, rolig, omtänksam, snäll, smart, talangfull och otroligt viktig för mig men han är också snurrig, annorlunda och väldigt glömsk. Men jag älskar dig pappa, precis som du är och det är de som gör dig till världens bästa. Du och mamma har lärt mig saker, saker som gör att jag har kommit så långt i livet, saker som har gjort att jag alltid stått upp för vem jag är och saker som jag alltid kommer bära med mig. Du har alltid tyckt att jag ska stå för vad jag tycker, för de har alltid både du och mamma gjort och jag beundrar er. Ni är precis så modiga som jag alltid har velat vara och som jag faktiskt är idag och det uppskattar jag.
Du, min fina pappa har alltid velat att jag ska göra det som gör mig lycklig, det var allt från att välja rätt skola, att välja rätt kompisar, till att välja rätt fotbollslag. Det viktigaste för dig har aldrig varit att jag ska bli proffs eller jag ska bli framgångsrik, det viktigaste för dig har alltid varit att se mig lycklig- oavsett vad det har handlat om så har du alltid velat att jag ska vara glad och det kan jag säga att jag är varje gång jag tänker på att just du är min pappa.
Att vara där men ändå inte.
Jag tycker det är jättesvårt att finna sin plats, finna ro och finna glädje - just när man redan har de på ett eller annat sätt. Jag har tusen fina platser i mitt liv. Jag finner ro på många platser och glädjen finns inom mig nästan hela tiden. Att göra en förändring då man känner att man är där man ska vara men ändå inte, det är svårt.
Jag vill vissa grejer så jävla gärna, jag vill klara saker så mycket och jag vill att det ska bli bra och jag vet att det kommer det att bli men jag är så rädd, svårt att ge det tid och lätt att ge upp och bli trygg igen.
Jag har dock bestämt mig, denna gången ska jag ge det en chans, göra någonting bra av det och sedan vara stolt över att jag gav det ett försök. Oavsett om det va positivt eller negativt. fast.. samtidigt tror jag inte att det finns något negativt med att prova på, vela göra en förändring, jag tror det behövs och är bra för alla människor.
Vi människor är olika och det är verkligen vackert. Vi är trygga i oss själva och vissa är otroligt äventyrliga. Jag är den trygga människan som vill känna lugn och ro och veta min plats i livet. När man inte riktigt gör det känner jag mig helt någon annastans. I en annan värld, en annan tid men samtidigt kan jag vara så lycklig. För att jag vågade och det verkligen gick bra. Jag är stolt oavsett om det går vägen eller det inte gör det. Jag gjorde ett försök, gjorde en förändring och resultat är bara att återstå att se. Jag hoppas jag klarar det och kommer inte ge upp igen. Jag ska vara stolt, jag är stolt.
You´re my reason for looking forward tomorrow.
Don't wish for it, fucking work for it.
små steg.
Det är de små stegen som kan leda till en otroligt stor förändring. Överallt. Du kan gå från ett IG till ett G. Du kan gå från arbetare till chef, du kan gå från att vara rädd till att göra något riktigt stort. Jag tror på det och det är dags att alla tror att dessa små stegen kan vara avgörande för resten av ditt liv.
Det handlar inte om att förändra världen på en dag, det handlar inte om att bli VD på ett företag direkt när du kommer ut från skolan, det handlar inte heller om att vara bäst i fotboll när du kommer till ett nytt lag, det handlar om att göra det bästa ni kan och utvecklas med tiden.
Jag älskar att känna mig bäst på någonting, det är den skönaste känslan som finns men när du väl är väldigt bra eller bäst vill man ha nya utmaningar och klara av ännu mer. Känna att det finns saker som är svårare. Att ta dessa små stegen och göra en förändring, det är svårt. Riktigt svårt.
Jag kommer för alltid vilja göra allting direkt, bli bäst på allting direkt, men det kommer aldrig gå och jag vet det. Det handlar om tid, att orka lägga ner tiden på att kämpa, kämpa hårdare, kämpa mer men för varje dag som går så är du ett steg närmre, du närmare dig hela tiden och till slut kommer du nå det du alltid har drömt om. Ge det tid så kommer du en dag att vara där. I drömmen.
Vad är normalt?
"Det finns inget som heter normalt" - det är den nya sidan många ser på det och stora diskussioner kring de ämnet. Jag kan till viss del hålla med om att det inte finns något som heter normalt för man kan göra som man vill, se ut som man vill och vara den man själv vill vara utan att det är konstigt. Men just definitionen av att "något är normalt" måste ju finnas. Jag anser att det som är normalt är de som dem flesta har, de flesta bär eller hur de flesta ser ut. Men sen är det verkligen inget fel att bära något annat, göra något annat eller se ut på något annat sätt.
Många tror att det inte finns något som heter normalt för man ska kunna vara precis som man vill, likaså att killar ska kunna bära klänning och det inte ska vara onormalt, men det är det ju. Det är ju onormalt att en kille bär klänning och det kommer de förmodligen alltid vara. Men sen att det är fel, det är helt och hållet upp till personen som bär det. Trivs personen med det, så visst, bär det. Men kom sen aldrig och säg att det är normalt.
Jag kanske inte skulle vela påstå att jag är normal i alla lägen, jag säger vad jag tycker och tänker utan att ibland tänka mig för och det är rätt onormalt. Jag tycker inte folk vågar stå för sina åsikter speciellt mycket i dagens samhälle, utan det handlar liksom att hänga med och smälta med. Jag avskyr det och kan gärna vara onormal. Jag är nog normal på många sätt och onormal på vissa andra. Men att det inte finns något som heter normalt, de är ju faktiskt bara en lögn. Det finns visst något som heter normalt och det är de majoriteten gör, vad majoriteten bär för kläder och vad majoriteten gillar.
"Sometimes I pretend to be normal. But I gets boring, so I gets back to being me."
Sometimes it's the smallest decisions that can change your life forever.
