Idag är vi oengagerade tonåringar som inte klarar av att skaffa ett arbete, idag är vi ointelligenta för våra betyg blir sämre och sämre och idag måste man skaffa sig en utbildning för att man ska vara viktig.

I många fall är det väldigt svårt att skaffa sig ett jobb för vi har allt för lite arbete att erbjuda på arbetsmarknaden, speciellt om man inte har ett CV som är fullt av erfarenheter. I många fall sänks betygen inte enbart för att det är tonåringarna som ointelligenta, ofta har det att göra med att intelligensen på en lärare knappt är bättre än intelligensen på en elev. I många fall handlar utbildning om status, har man ingen utbildning kommer man inte lyckas i livet. Så fan heller, vissa människor kanske är utrustade till att arbeta istället för att läsa och vissa tvärtom.

Detta är oftast inte vårt eget fel, det handlar om dåliga arbetsmöjligheter, det handlar om dålig prioritering, det handlar om värdelösa möjligheter och det handlar framför allt om att regeringen måste få upp ögonen om vad som är viktigt och inte.

 

Jag började min gymnasietid på den kommunala Olympia skolan i Helsingborg, med inriktning samhälle. Jag bytte därifrån väldigt fort. Varför? Det var ett enkelt val. Det var en otroligt tråkig skolmiljö, man fick stå i matkö i 30 minuter, toaletterna var avskyvärda och lärarna var oengagerade och allt för dålig intelligens för att kunna vara lärare. De kunde komma 10-15 minuter för sent till en lektion (oengagemang), de kunde inte lära ut all matematik som stod i böckerna (dåligt inflytande) och vissa elever kunde betydligt mer än lärarna.

Jag slutade 1 månad senare och bytte till en privat skola vid Procivitas privata gymnasium. En skola som hade allt, fruktansvärt engagemang, mysig miljö, god mat och lärare som var outstanding.

 

Idag blev jag antagen till sjuksköterskeutbildningen på Lunds universitet. En utbildning som kommer att förändra min framtid och många människors framtid. Var det tänkt att jag skulle tjäna mycket pengar? Inte direkt. Alla människor inom sjukvården tjänar på tok för lite pengar till de stora ansvar de bär på. Prioritering även här. Vad är viktigast? Vad värderar ni högst? För mig är det en självklarhet att sjukvården ska bli bättre, högre prioriterad och att man får den lönen man förtjänar.

 

Idag finns det ingen prioritering på de äldre människorna hellre, på min farmor och farfar, min mormor och morfar och dina far och morföräldrar, att de ska ha det bra, att de som arbetat för vårt land i hela deras liv ska må bra, att de äldre ska få en minimunpension är ett fruktansvärt fenomen.

 

Jag tror på vårt land, jag hoppas på vårt land och jag önskar att vi en dag lär oss att prioritera rätt. Vilket parti som kommer göra det har jag ingen aning om idag, men ett parti kommer stå där och prioritera det som är viktigt, de som är bra och det som kommer förändra vår framtid.

 

Tack Patricia Frisk för inspirationen. (www.patriciafrisk.blogg.se)

Att misslyckas, känna sig misslyckad eller känna att ingen tror på en, den känslan är för alla människor det värsta som finns. Att hela tiden försöka, att hela tiden känna sig bra, att hela tiden veta att man gjort sitt bästa och det inte räcker det, kan förstöra så mycket för en människa.

 

Alla behöver känslan av att vara tillräcklig, känslan av att folk uppskattar en och tycker man är bra. Jag vet det, för jag är precis en sån människa själv. Jag behöver bekräftelse, jag behöver få höra att jag är bra och jag behöver också få känna på att folk tror på mig. Det behöver alla vi människor. Vi behöver tillit. Vi behöver bekräftelse och vi behöver få känna att vi lyckats. Har vi det, då klarar vi också av mycket mer.

 

Känner du aldrig uppskattning, känner du aldrig att någon tror på dig, känner du aldrig bekrätelse, nä tro fan att det inte alltid fungerar då. Självklart är man sämre, självklart blir man nervös, självklart känner man ett behov av att prestera och självklart känner man sig underlägsen. Ingen människa vill känna så. Alla vi behöver bekräftelse från ett eller ett annat håll.

 

 

Idag är det fem hela år sedan jag träffade min livs kärlek. Den människan jag vill vara med resten av mitt liv, den människan jag vill ha en framtid med, den människan jag vill ska vara min för alltid.

Det är inte så att jag tänker skriva en roman till dig nu Oscar, för du vet att jag älskar dig över hela mitt hjärta och det berättar jag nog för dig, lite för ofta, så du blir lite sådär självgod som bara du kan vara.

Jag är kär i dig, har varit i 5 år nu och tänker vara det resten av mitt liv för du är den som får mig lycklig och får mig tro igen när jag är ledsen.

 

Jag älskar dig och kommer göra det för alltid.

 

Jag kan inte riktigt komma underfund med vad jag är. Är jag stark, feg eller rädd? Har jag bra självförtroende eller är det något jag intalar mig själv? är jag framåt när jag träffar nya människor? Hur är jag? Jag har inte riktigt förstått det själv än. Jag försöker hela tiden tro att jag är så stark, så framåt och har så bra självförtroende men även jag bör vara svag ibland, även jag bör vara feg och även jag bör vara rädd ibland för att träffa nya människor.

 

Det handlar om olika siutationer. Olika situationer där jag känner mig självsäker, där jag känner mig stark och där jag verkligen kan känna att jag kommer att lyckas. Ibland tycker jag själv att jag är så jävla bra, andra stunder tycker jag att det finns många som är bättre än mig och i vissa stunder kan jag tvivla på om det är jag eller dem som är bäst?

 

I vissa stunder är jag rädd för vad folk ska tycka om mig, rädd för vad folk ska säga om mitt sätt, arr jag är en riktig bitch ibland, egentligen är jag inte det- jag har bara ett fruktansvärt-jävla-dåligt temprament om något går fel, om något går som jag inte vill och jag helt enkelt är på väg att misslyckas. Ja, då kan jag vara en riktig-jävla-bitch.

I andra stunder kan jag känna att jag inte bryr mig ett dugg om vad folk tycker om mig, att jag inte bryr mig alls om att någon klankar ner på mig och att jag inte bryr mig för fem öre om någon tycker att jag är si eller så. Jag är nöjd med mig själv och skiter verkligen i vad ni tycker.

 

Jag önskade att jag hade tänkt så alltid, för det viktigaste är att du är nöjd med dig själv, att du är lycklig och att du är precis den människa du alltid har velat vara.

Föräldrar som var pinsamma var aldrig ett problem för mig. Oavsett om min pappa gick in på mitt rum i kalsonger när jag hade massa kompisar hemma brydde jag aldrig mig. Mina föräldrar var inte pinsamma. Mina föräldrar var unga, snygga och jävligt roliga.

 

Mina föräldrar har båda två spelat fotboll tillsammans med mig och min bror och då snackar vi inte om lite skönlir, utan mamma har spelat damfotboll med mig i divison 4 och pappa har spelat herrfotboll med min bror i division 5. Visst var det lite märkligt när man på en fotbollsplan skriker "mamma, passa bollen" eller när min bror skriker "pappa, täck till vänster" men jag tycker det är så jävla härligt, så jävla bra och har aldrig tyckt mina föräldrar varit pinsamma, inte en endaste sekund. Jag har snarare varit stolt över dem, stolt över att de är just mina föräldrar som är så häftiga, just mina föräldrar som är så snygga och just mina föräldrar som spelat fotboll med mig.

 

Mina föräldrar har gjort allt som folk skulle kunna räkna som pinsamt, men vafan, det är ju människor de med, eller hur? Sen att alla mina kompisar har kommit till min mamma när de har haft kärleksproblem eller mina killkompisar tyckt min pappa var häftig när jag var liten, de är ju bara ett plus.

 

Mina föräldrar är väldigt konstiga, väldigt annorlunda men fan vad roliga dem är.