Ständigt bråka. Ständigt säga fula ord. Ständigt vara otrevlig. Ständigt trycka ner. Ständigt vara den jävla bitchen som jag mest av allt önskade man kunde slippa. Jag vill slippa dem. Alla vill slippa dem. Men ändå så är finns dem och det blir bara värre.

Jag tror man måste va lite av en bitch om man ska klara sig genom livet. Inte den som startar bråk utan den som ger igen mot personen som förtjänar det. Annars blir det ju aldrig bättre. Det blir aldrig bättre för du går där ifrån och gråter. Jag tror inte det. Jag tror det är då folk fortsätter. Fan ta mobbing. Egentligen. Fan ta att folk inte har något bättre för sig. Fan ta alla som trycker ner folk. Fan i helvete vad jag önskade alla var en liten bitch inom sig och sa emot. Jag tror att bråken hade lagt av mycket fortare. Jag tror man hade tröttnat. Jag tror man hade helt enkelt tagit sitt pick och pack och gått vidare till nästa person som ska få sig en omgång.  Jag är inte en snällare person idag än för några år sedan, dock vet jag när jag ska säga saker utan att vara en bitch. Det är jag ändå enligt många, men min avsikt idag är inte att såra, min avsikt är oftast att jag har en anledning till att säga det jag säger. 

Jag hade också en förmåga att försvara alla människor. För det är sådan jag är, omtänksam. Jag bryr mig otroligt mycket om de jag tycker om och skulle aldrig låta dem hamna i kläm dock var/är det man själv som hamnar där, varje gång. Men jag kan leva med det. Jag kan leva med att ni tycker jag är en bitch ibland. Jag kan leva med att jag hamnar i bråk ibland. Jag kan också leva med att nu vet alla att JAG inte skulle såra någon medvetet och jag vet också att jag är stolt över mig själv.