För mig är du speciell.
Skriven till min bror sista året i gymnasiet.
Du är inte som andra syskon, du är väldigt annorlunda. Du är speciell och så omtyckt av alla. Du lever livet som det vore världens enklaste sak, du tror du är bäst i allting du gör, du är alltid lycklig, du har aldrig några problem, du är en förebild för mig som är väldigt sällsyn.
Du var speciell för mig redan som liten. Gjorde du någonting så gjorde jag precis samma sak, sjöng du något så sjöng jag precis samma låt och dansade du på något vis, dansade jag precis likadant.
För jag ville va som dig, så bra som du är.
Vi blev lika på många vis men samtidigt så olika.
Fotbollen blev en stor del i båda våra liv men du tog det så enkelt Pontus –blev du utbytt var det väl inget med det, du var bara lycklig för att ha spelat. Blev jag utbytt såg man på mig hur sur jag blev från 1 kilometers håll. Var någon taskig mot dig så tyckte du det var bättre man skulle lösa problemen med att diskutera. Var någon taskig mot mig fick dem vad de förtjänade – och Pontus, jag beundrar dig för hur mogen och klok du varit enda sedan du var liten.
Åren när jag gick i grundskolan va jag väldigt avundsjuk på dig, du hade ju turen att ha så lätt för skolan utan behöva göra någonting. Jag kämpade och kämpade för att bevisa att jag var lika duktig som dig och du?– utan dig hade jag inte varit här jag är idag då du har varit den jag sett upp till och velat bli lika bra som. Men jag har kommit underfund med att jag aldrig kommer bli riktigt lika smart som du är, jag kan plugga mig till de betyg men jag kommer aldrig bli lika intelligent och klok som du – men jag har också lärt mig genom åren att man kan inte få allt.
Du var inte som andra syskon Pontus – du var alltid så snäll mot mig. Medan andra syskon skämdes över sina yngre brödrar eller systrar så var du stolt över mig. Du lät mig alltid vara med att spela fotboll med dina kompisar, du lät mig alltid vara med och spela x-box och playstation. Det var så du var, snäll, omtänksam och varmhjärtad.
Jag är stolt över att få vara din lillasyster, jag är stolt över hur du växt som människa, jag är stolt över hur bra liv och uppväxt vi haft tillsammans, jag är stolt över hur positiv du är till livet, jag är stolt över att du har så stora ambitioner men mest av allt är jag stolt över att du är du och du aldrig kommer ändra dig som människa för någon annans skull.
love.
Heja papporna!
Pappor jobbar hela tiden. Det är bara kvinnorna som är hemma med barnen och papporna engagerar sig inte i sina barn. Jag har aldrig känt på det i hela mitt liv. Jag har aldrig haft den känslan av att min pappa skulle engagera sig mindre i mig än min mamma. Dock har jag världens bästa föräldrar på alla sätt i hela världen. Jag kan ändå inte förstå att det kan bli så otroligt stora diskussioner om hur dåliga alla pappor är. Hur oengagerade de är och hur lite de bryr sig om sina barn. Jag vet att alla pappor älskar sina barn, precis lika mycket som mammorna. För det gör man som förälder, även om man inte alltid är bra på att visa det.
Dock har jag svårt att försvara de pappor som är borta på "tjänsteresor" flera gånger i månaden men jag kan ju inte påstå att de bara är papporna. Idag är det ju för fan kvinnorna som gör karriär. Då är det ju dem som lämnar ifrån sig sina barn, men inte fan står det någonstans. Inte fan står det att kvinnorna är de oengagerande. Men det är ju precis på samma vilkor, precis på samma sätt men skillnanden är att folk ser det helt annorlunda.
Jag vet att min pappa älskar mig mer än någonting i hela världen och han har varit engagerad i mig hela mitt liv, likaså min underbara mamma. Lägg ner det snacket om att papporna är si och så för i många fall är inte mammorna bättre. Mammor som pressar sina barn att lyckas i någon sport, mammor som sminkar sina barn i 5 års ålder, mammor som låter barnen göra precis som de vill och mammor som går ut med sina "vänninor" 7 dagar i veckan. Det står det inget om. Varför skulle det göra det? Vi kvinnor är ju så maktlösa, eller hur? Och så gråter vi lite. För fan, ingen är bättre än någon annan.
Jag tycker synd om er pappor och hoppas denna tradiga diskussion läggs ner omgående.
Heja pappor!!
Heja pappor!!
Att älska att hata.
Många gör det. Många har gjort det. Jag är en av dem och är glad för att jag inte är sådan person idag. Jag var inte bland de värsta fallen men jag hade det i mig. Att tycka om att bråka. Jag säger tycker om för jag anser inte att jag varit grov på något vis men det finns folk som älskar att hata.
Ständigt bråka. Ständigt säga fula ord. Ständigt vara otrevlig. Ständigt trycka ner. Ständigt vara den jävla bitchen som jag mest av allt önskade man kunde slippa. Jag vill slippa dem. Alla vill slippa dem. Men ändå så är finns dem och det blir bara värre.
Jag tror man måste va lite av en bitch om man ska klara sig genom livet. Inte den som startar bråk utan den som ger igen mot personen som förtjänar det. Annars blir det ju aldrig bättre. Det blir aldrig bättre för du går där ifrån och gråter. Jag tror inte det. Jag tror det är då folk fortsätter. Fan ta mobbing. Egentligen. Fan ta att folk inte har något bättre för sig. Fan ta alla som trycker ner folk. Fan i helvete vad jag önskade alla var en liten bitch inom sig och sa emot. Jag tror att bråken hade lagt av mycket fortare. Jag tror man hade tröttnat. Jag tror man hade helt enkelt tagit sitt pick och pack och gått vidare till nästa person som ska få sig en omgång. Jag är inte en snällare person idag än för några år sedan, dock vet jag när jag ska säga saker utan att vara en bitch. Det är jag ändå enligt många, men min avsikt idag är inte att såra, min avsikt är oftast att jag har en anledning till att säga det jag säger.
Jag hade också en förmåga att försvara alla människor. För det är sådan jag är, omtänksam. Jag bryr mig otroligt mycket om de jag tycker om och skulle aldrig låta dem hamna i kläm dock var/är det man själv som hamnar där, varje gång. Men jag kan leva med det. Jag kan leva med att ni tycker jag är en bitch ibland. Jag kan leva med att jag hamnar i bråk ibland. Jag kan också leva med att nu vet alla att JAG inte skulle såra någon medvetet och jag vet också att jag är stolt över mig själv.
Happy.
det är inte fel att vara hemmafru.
Jag tycker det är rätt roligt. De som skaffar sig världens karriär tycker att hemmafruar är pinsamma. Och lite tvärtom. De som är hemmafruar tycker det är helt absurt att kasta bort sitt liv på att arbeta. Jag säger inte att alla är så men det finns en hel del. Och varför? Varför är det sån stor skillnad? Och varför tycker de så olika?
Jag tror att de egentligen är rätt lika varandra ändå.
Hemmafruar önskade dem hade lite mer ansvar, en liten känsla av att vara viktig för något, göra något bra.
Hemmafruar önskade dem hade lite mer ansvar, en liten känsla av att vara viktig för något, göra något bra.
Jag tror även de önskade att det hade ett arbete att gå till och nu menar jag inte varje dag men då och då. Sen har vi ju karriärskvinnorna som tycker att hemmafruarna inte gör något annat än att shoppa för deras mäns pengar och that´s right, de gör dem, men allvarligt, vad ska de göra om dagarna?
Affärskvinnorna är också avundsjuka. Avundsjuka på att inte kunna gå och shoppa, inte kunna vara hemma med sina barn och inte kunna ha en man att träffa varje kväll. Det hade jag också varit och jag hade aldrig i hela mitt liv gett upp mitt liv/familj för ett arbete.
Vi är olika och jag vet. Men jag önskade att det hade funnits något mellanting. Inte vara hemma varje dag utan arbeta 50-70%, det hade ju varit en dröm. Dock är det svårt att göra idag men det hade varit perfekt för de flesta. Hinna med både det ena och det andra. Men idag handlar allt så mycket om makt, pengar och visa att man är så jävla duktig och viktig. Jag tycker inte du är viktigare eller bättre ett dugg om du är en business kvinna än om du är hemmafru. Det är ett val vi väljer, dock önskade jag det fanns fler val.
livet.
Känslan av att vara något.
Känslan av att vara någonting bra. Vara behövd. Vara viktig för någon. Vara viktig för något. Den känslan är de bästa som finns.
Att veta att du är duktig, att du är tillräcklig, att veta att du är bättre än snittet, att veta att folk är glada för din skull, att veta att du själv vet att du är bra, det är underbart och jag älskar det.
Vi är olika vi människor och vi är bra på olika saker. Det jag vet med stor sannolikhet är att vi är bra. Vi är bra på någonting. Är det inte på att laga mat eller städa så är det att spela fotboll eller ishockey. Det är en känsla som får en att känna sig viktig, känna sig speciell och det tycker jag vi alla förtjänar. Vi förtjänar att vara viktiga, viktiga för någon. Din mamma, pappa, syskon, kompisar, pojkvän eller what ever, bara vara viktig. För det är du, jag lovar dig.
Du är bra på det du är bra på och resten kan vi skita i.
det är inte bara fördelar med att vara svensk.
Det är så roligt att se hur vi reagerar i olika situationer. Vi "svenskar" som är så blyga och bara flyter med i livet. Vi tar livet enkelt och är inte ett dugg framåt. Denna gången säger jag inte alla men majoriteten i Sverige är inte framåt, utan håller sig gärna i bakgrunden och det är så vi svenskar är sedda som. Blyga, som håller sig i bakgrunden och blandar gärna inte i sig i konflikter.
Ibland är det jävligt bra, vi slipper krig, vi slipper hat och vi slipper helt enkelt problem. Dock uppskattar jag folk som är framåt, folk som inte bara sitter där i ett hörn och inte säger ett skit eller folk som håller inne med vad dem tycker. Ibland är det en fördel att vara invandrare och ha det där speciella "invandrarsättet" då de inte riktigt bryr sig vad folk tycker utan bara går in och kör sitt, kör sin grej och that´s it liksom.
Sen menar jag inte att när man kommer till ett nytt lag, ny arbetsplats eller ett nytt kompisgäng att man ska gå in och spela "allan-ballan" men ändå ha lite go i sig och komma in med självförtroende och veta att man är bra. För det är du, du är riktigt jävla bra. Dock är det svårt för de andra människorna att veta om du inte utmärker dig. Visa vad du går för, visa vad du står för och visa att du är du och du är riktigt jävla bra.
Nästan alltid är det fördelar med att vara svensk, men ibland måste vi släppa loss lite.
Att vara så "mammig".
"Min pojke har lärt sig bajsa" "min flicka har klarat av att sitta på pottan" och "min son klarade av att säga mamma"- whiho grattis, verkligen. Vi är jätte intresserade. Allvarligt, skärp er nu!
Det värsta som finns kan vara mammor som sitter på ett café och leker så jävla viktiga. Tror de är så bra mammor i och med att de köpt hem tusentals böcker som de läser om hur man ska uppfostra sina barn. De är ute si och så många gånger och barnen ska lära sig gå just efter ett visst antal månader och lära sig prata den 11 januari 2014. Allvarligt talat, alla barn är olika, alla barn lär sig olika snabbt och alla barn lär sig precis när dem vill lära sig. Det är inte upp till dig som mamma att pressa dina barn till att gå, prata eller gå på pottan. Det gör barnen när de är redo.
Varför läsa massa böcker om hur man ska uppfostra sina barn? varför gå på "mamma möten" om hur det går för barnen? och varför inte bara uppfostra dina barn genom att lära sig med tiden vad som är rätt och fel?
Jag kan förstå att saker är svåra när man skaffar barn men hittar man inte alltid det rätta sättet tillslut? ser du inte när ditt barn är hungrig eller måste du ha en bok för att kolla det? alla barn reagerar olika och på så vis får du lära dig hur ditt barn reagerar. Jag vet inte om det är jag som är jävligt negativ mot detta med alla böcker, tidningar och internetsidor av hur man ska göra när ens barn mår si eller så, men allvarligt talat så tycker jag ni ska uppfostra och lära era barn efter hand. Det tar sin tid för alla barn att lära sig, vissa är snabbare och vissa är mindre snabba men det betyder inte att ditt barn är sämre eller bättre. Alla barn är duktiga, precis på sina egna sätt.
Att göra svåra val.
Man ställs inför tusentals val i livet. Tusentals val till ett nytt liv. Tusentals val till en annan värld och tusentals val till det du mest av allt drömt om. Men valen är svåra, jävligt svåra. Det kan ju gå så otroligt fel. Man kan bli besviken, man kan misslyckas och man kan göra riktigt dåligt ifrån sig. Tanker gör en rädd, svag och jävligt fundersam.
Jag vill lyckas göra rätt val. Jag vill lyckas välja, välja det mitt hjärta vill mer än min hjärna. Ibland är det hjärtat man måste följa och ibland tvärtom. Jag vill lyckas. Jag vill bli bäst. Bäst på allt jag gör. Dock vet jag att det inte kommer gå men jag önskar. Önskar att det blir så jag har tänkt mig. Men jag måste göra val. Val i livet. Val som leder mig rätt. Val som kanske påverkar resten av mitt liv men det är val som gör mitt liv till det jag alltid har velat... om jag väljer rätt.
Sen vet du att misslyckas du, ja det gör man ibland men du får en ny chans. Klarar du inte av det, försök hårdare, träna hårdare. Sen när du lyckas, njut då och berätta för dig själv att du är bra. Har du gjort allt du kan och klarat av det, då finns det inte mer att säga än grattis, du klarade av det. Du klarade av det största hindret och du gjorde det och du var värd det. Grattis.
att vara så jäkla stark ibland.
Jag beundrar mig själv. Just för hur stark jag kan vara ibland. Hur jag kan ta mig tillbaka direkt om något svårt hänt. Hur underbara människor jag har som hjälper mig. Jag önskade att fler kände så, kände de där starka inom sig, kände att de klarar att ta sig upp om allt går snett och kände hur värdefulla och bra de är. För det gör jag, jag känner mig värdefull, hur bra jag är, men självklart har man sina "down" perioder också men jag klarar av de så bra. Faktiskt. Och jag är så glad för det.
Jag vet inte om mitt liv varit väldigt enkelt om man jämför med många andras. Jag har fått de mesta jag velat, min familj har varit allt i mitt liv, av mina vänner har de flesta alltid funnits kvar, min pojkvän har varit min andra halva och jag har aldrig haft några svårigheter för den sporten jag älskar
Dock har det funnits små saker som gjort mig ledsen under mina år, men jag har alltid tagit mig tillbaka- starkare än någonsin, bättre än någonsin och med en vilja av stål. Jag är nöjd, nöjd över att ha detta liv jag har och nöjd och glad av att folk har gjort mig så stark.
Så har det alltid varit. Jag har fått ta mycket skit genom åren då folk har varit uppkäftiga, varit bitchiga och haft sina fördommar. Men vi tjejer är ju skapade så och jag kan inte påstå att jag själv har varit bättre. Ärligt.
Så har det alltid varit. Jag har fått ta mycket skit genom åren då folk har varit uppkäftiga, varit bitchiga och haft sina fördommar. Men vi tjejer är ju skapade så och jag kan inte påstå att jag själv har varit bättre. Ärligt.
Men tack till alla ni som haft dessa fördommar och hoppat på mig, för ni har gjort mig så mycket starkare, bara genom att jag visat att jag ger igen, visat att jag inte viker ner mig och jag visat er att ni fått det ni förtjänat.
Tusen tack för bland annat NI gjorde mig starkare.
Då är det era tips på en fit kropp..
Kan vi inte sluta upp med dessa ideal. Att man ska hinna med allt. Att allt ska vara så perfekt. Att livet alltid är en dans på rosor för det vet du också att det inte är. Livet är ibland jobbigt och ibland enkelt men det är ju så det ska vara annars hade det varit jävligt enformigt.
Alla ni som tror att ni är några jävla experter kan ju också lägga era "karriärer" på hyllan. Är det inte era tips om hur man får ett fantastiskt sexliv då är det tips på hur man får en fit kropp. Det är så sjukt löjligt att ni kan tjäna pengar på att skriva om era påhittade tips. Sen hjäper det ju inte folk att få ett bättre liv tack vare er, så lägg av med det.
Alla diskussioner om alla tips till alla småbarnsföräldrar att dem ska vara si och så. Låt föräldrarna uppfostra sina barn hur dem vill och sen hur du uppfostrar dina är inte ett dugg intressant och vi tänker inte lägga oss i det heller. Jag lovar, du är inte heller perfekt.
Gör precis hur ni vill och vad ni känner är rätt, då mår ni också som allra bäst.
Att stressa.
Stress, stress, stress. Egentligen avskyr vi det ordet mer än någonting men ändå är det de vi gör hela tiden. Stressar. Stressar man inte för man har för mycket på jobb stressar man för att man måste ha något att göra.
Jag är en sån människa som egentligen avskyr att inte ha något att göra. Gör jag ingenting så ser jag till att jag kommer i arbete. Jag har varit utan jobb nu i 1 månad då jag pluggar lite på distans och under denna månad har jag då och då fått panik. Panik för att jag tar det allt för lugnt och inte har något för mig. Jag hade då tusen gånger hellre haft det stressigt runt omkring mig, dock vet jag att det är inte bra för mig, för dig eller för någon. Men ändå fortsätter vi.
Vi vill även hinna med allt. Barn, jobb, familj, förhållande, kompisar, träna, kolls tv och sitta och ta det lugnt. Men afan att det blir jobbigt. Det är bäst att vi tar det lugnt och tänker först och främst på vad vi vill, vad vi vill göra och gör sedan de vi mår bäst av.
Jag älskar Sverige men ibland blir jag orolig.
Jag älskar vårt Sverige. Jag älskar hur fint och vackert det är. Jag älskar vilka underbara traditioner vi har. Jag älskar hur vi hela tiden vill hjälpa folk, hur hjälpsamma vi är. Jag älskar att vi inte är ett land med krig och bråk. Men jag är orolig, orolig över hur det kommer se ut i framtiden.
Jag kan börja med att säga att Sveriges rättsystem är helt utöver alla gränser. Att en tjej som blivit våldtagen av 6 stycken killar inte blir rättvist behandlade. Killarna frias. De frias, fattar ni? Det är så sjukt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ska det hålla på så kommer Sverige spåra totalt. Att bli så orättvist behandlad är ändå vanligt i Sverige.
Vi är väldigt hjälpsamma som land och det älskar jag, men ibland måste man inse att snart tar det stopp, det fungerar inte att ha den invandringspolitik vi har idag, vi kommer falla som land, just för att vi inte hjälper folket som kommer hit tillräckligt. Ge dem arbete, ge de utbildning att lära sig de svenska språket och hjälp dem komma in i det svenska samhället och sen kan vi tänka vidare.
Kom igen nu Sverige!!
vackra hus.
För att jag är jag.
Jag är lycklig. Jag är lycklig för jag har allt jag önskar. Jag är lycklig för jag har ett otroligt bra liv. Jag är lycklig för det finns så många runt omkring mig. Jag är lycklig för jag inte ångrar någonting i mitt liv. Jag är lycklig för jag blev så stark som människa. Jag är lycklig för jag alltid vågat ge igen. Jag är lycklig för att jag är jag. Men mest av allt är jag lycklig för att ingen människa älskar livet så som jag.
Min pappa har alltid sagt till mig att jag ska vara trevlig mot alla och visst, det har jag inte varit. Något jag lärt mig under mina snart 19 år är att jag är precis lika trevlig eller otrevlig mot dem som de är mot mig.
Jag har aldrig funnit någon mening med att vara trevlig om personen framför mig är otrevlig, jag finner ingen lust till att försöka, att ens försöka ge ett leende.
Jag lovar er att jag kommer göra gott. Jag lovar er att man kommer långt med att vara sig själv. Jag lovar också er att det kan skapa problem med att vara sig själv ibland. Men det jag lovar mest i hela världen, det är att ni alltid kan känna att ni gjort det ni har kunnat och gjort det på rätt sätt, genom att vara er själva.
Egentligen är jag väldigt snäll, väldigt omtänksam. Jag kanske inte alltid uppfattas så men jag älskar de människor med hela mitt hjärta, de människor som jag bryr mig om, de människor som betyder något för mig.
Jag kommer alltid vara likadan, jag kommer inte förändras för någon annans skull, tyvärr. Det viktigaste för mig är inte vad alla tycker, hur alla känner när det ser mig, det absolut viktigaste är att jag är lycklig och att jag är jag och det kommer jag för alltid att vara så länge jag lever, så länge jag får göra min grej och så länge de människor jag älskar accepterar mig.
"don´t change youself for someone, if they don´t appreciate the way you are, find someone who will"
Tråkigt dåliga lärare.
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, mer än att jag tycker det är fruktansvärt synd. Synd att lärarna är så dåliga idag, synd att det är så lätt att komma in på lärarlinjen och synd för alla som får genomgå sina tre viktigaste år med så pass dåliga lärare.
När jag började på gymnasiet gick jag först på två kommunala skolor och jag vantrivdes, just på grund av lärarna. De var otrevlig, dåliga (och då menar jag i jämförelse med vad de kan vara), de kom ofta försent till lektioner och var rent ut sagt alldeles för dåligt engagerade.
Jag behövde i alla fall känna att jag lär mig saker i gymnasiet så jag bytte. Bytte till en skola där lärarna var outstanding. De kunde allt från himmel och jord. Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag gjorde under dessa tre år. Visst var det betydligt svårare att få bra betyg men det gjorde inte mig någonting för jag hade fått det jag behövde. Bli redo för högskolan.
Jag säger inte att kommunala skolor har sämre lärare, verkligen inte. Jag kan ha haft otur att jag fick de lärarna jag fick. Men ProCivitas Privata Gymnasium, vilken utbildning, vilka lärorika år. Tack.
Alla snackar så jävla mycket om jämställdhet.
"Visst är det deppigt att kvinnor fortfarande väljer mellan karriär och barn, medan män kan ha både och. Men hur ser det ut i verkligheten? Hur mycket familj blir det egentligen för Herr Chef? Annat än på ett välkammat familjefoto på kontoret."
Haha, jag tycker det är löjligt när jag läser det. Riktigt jävla löjligt. Ingen har tvingat er kvinnor att skaffa barn om ni hellre vill ha en karriär. Ingen har bestämt att mannen ska ha karriär och kvinnan sitta hemma med barnen. Det är ingen som sagt att det ska vara så men det är alla överdrivna diskussioner om att kvinnorna har det så svårt och allt är såååå orättvist.
Idag tycker jag kvinnor skaffar karriärer hit och dit och dem ska göra det ena och det andra. De ska leva livet innan de får barn och verkligen inte få barn innan 35 år. Det är ju så svårt att hinna med allt. Livet är ju så kort. Ja men jo visst, du har ju liksom inte 80-90 år på dig att leva, du behöver inte stressa för jag lovar att du hinner med allt du vill.
Här handlar det om att prioritera. Vad är viktigast? barn? karriär? Jag har aldrig förstått det med att man ska "leva" innan man skaffar barn, för jag kan säga att jag kommer leva precis lika bra och leva precis på samma sätt när jag skaffar barn. Visst kommer man inte ha samma frihet, men vad spelar det för roll? Det viktigaste av allt har alltid varit för mig att vara med folk man älskar, folk som älskar en och sedan leva efter det.
Kommer ni ändå inte umgås med era barn och sitta och arbeta hela dagarna är det lika bra att ni skiter i att skaffa barn. Barn behöver närhet, från båda föräldrarna. Sen kommer det alltid vara så att en av föräldrarna behöver jobba lite mer men det betyder inte att det är mannen och det betyder heller inte att man ska vara borta dagligen.
Sen är det också så att många kvinnor vill vara hemma, många vill vara "hemmafruar", många vill ta det lungt och inte göra ett skit. Men att säga att männen gör karriär och kvinnorna MÅSTE vara hemma med barnen är rent av sagt bullshit. Det kan du och din man komma överrens om ifall ni ska leva resten av ert liv tillsammans.
Ha höga klackar är inte min grej.
Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Är jag jävligt okvinnlig för jag inte använder högklackat dagligen, sminkar mig noggrant eller gör vid mitt hår varje dag? Jag kan sitta en hel lördag och kolla flera fotbollsmatcher i rad. Jag längtar varje gång jag ska se en Champions Leaguematch och jag använder tusen gånger hellre ett par sköna boots än ett par obekväma högklackade skor.
Just det där med högklackat har jag aldrig riktigt förståt, visst är det snyggt, men det är ju så sjukt jobbigt. Att man vänjer sig vid att ha högklackat är bullshit. Klart kan det bli lättare, men kom aldrig och säg att det är skönt att gå i ett par 14 cm höga klackar, för då ljuger ni.
Är jag sen manlig för jag spelar fotboll? det finns inget som säger att fotboll är en dam/herrsport men självklart skulle jag nog kunna erkänna att man blir liiiiite mer manlig av att spela fotboll. Det är ju inte att trippa på tå direkt, du får ju ändå feta smällar hela tiden. Men i så fall gillar jag det. Att isåfall vara lite mer lagd åt det manliga hållet.
Det jag avskyr mest i hela världen är det här tjejiga med att skrika om det kommer en boll. Alltid på idrotten i skolan skrek någon som bara blev nuddad av en boll. Jag skulle ärligt talat kunna ge er en fet jävla smäll. Det är så irriterad. För jag vet att ni blir inte rädda av att det kommer en boll, det är mer det "skriket" som ni gillar. Ni gillar uppmärksamheten. Det är irriterande och jag lovar att killarna blir inte ett skit mer intresserade av er.
Jag vet inte vad det är med mig, men som er kommer jag aldrig att bli.